I det gamla Grekland delade man in de stjärnor man såg på himlen i ljusstyrkeklasser, från de ljusaste av första magnituden till de svagaste av sjätte magnituden. När man på 1800-talet började mäta noggrannare såg man att stjärnorna av första magnituden var ungefär 100 gånger ljusstarkare än de av sjätte magnituden, och tog detta som exakt definition av det logaritmiska måttet stjärnmagnitud. Varje faktor hundra i ljusstyrka motsvarar fem magnituder, och man kan på så sätt fortsätta skalan mot allt svagare stjärnor. Med små amatörteleskop kan man lätt se 100 gånger svagare stjärnor än med blotta ögat, dvs ner till magnitud 11. Med varje 10 gångers ökning av teleskopets lins- eller spegeldiameter släpper det in 100 gånger mer ljus, så att 5 magnituder svagare stjärnor kan observeras. Med elektroniska detektorer vinner man lätt flera magnituder, och med dagens stora teleskop är det rutin att mäta 26 magnitudens stjärnor, dvs en faktor 100 miljoner (!) gånger svagare än vad man kan se med blotta ögat…

Med teleskop kan man urskilja miljarder svaga stjärnor på himlen, men bara några tusen av de allra ljusstarkaste kan ses med blotta ögat. Dessa ljusstarka stjärnor ligger ganska slumpmässigt fördelade över himlavalvet, men redan för tusentals år sen började man sammanföra dem till stjärnbilder. Stjärnorna i en stjärnbild har normalt inget med varandra att göra (dvs de ligger på vitt skilda avstånd från oss), men de bildar mönster som man liknat vid t.ex. djur eller mytiska personer.

En del stjärnbilder är lätta att känna igen, som t.ex. vinterns speciella stjärnbild Orion här till höger i bild. De två stjärnbilderna Stora och Lilla Hunden har varsin ljusstark stjärna (Sirius resp. Procyon), och är därför också lätta att hitta. Området mitt i bilden saknar däremot helt ljusstarka stjärnor men utgör ändå stjärnbilden Enhörningen. Sedan 1928 har vi helt enkelt delat  in himlavalvet i 88 områden, och allt som ligger i ett av dessa hör då definitionsmässigt till den stjärnbilden. Det är därför meningslöst att fråga hur många stjärnor det finns i Stora Björnen, eftersom man ser fler och fler ju större teleskop man använder. Karlavagnen är egentligen ingen riktig stjärnbild, utan ett namn på sju ljusstarka stjärnor i Stora Björnen.

Allteftersom jorden under året rör sig runt solen kommer olika delar av himlen att hamna på ’nattsidan’, dvs det är successivt olika stjärnbilder som dominerar kvällshimlen. Några sådana typiska årstidsstjärnbilder beskrivs i fyra avsnitt nedan, och i ett femte (Alltid synligt) hamnar just Karlavagnen som alltid är synlig från våra breddgrader. Tolv stjärnbilder längs ekliptikan har mycket gamla namn, och kallas tillsammans för Djurkretsen eller Zodiaken. Solen, månen och de fem ljusa planeterna rör sig hela tiden i detta bälte av himlen (men också enligt vår moderna indelning ibland i Ormbärarens stjärnbild). Zodiakens stjärnbilder har samma namn som astrologins ”tecken”, men Vädurens tecken ligger numera i Fiskarnas stjärnbild o.s.v. Djurkretsens stjärnbilder är också olika stora och olika tydliga, och man kan börja med att på vintern titta på Oxen och Tvillingarna, på våren  Lejonet och Jungfrun, på sommaren Skorpionen och Skytten, och på hösten Stenbocken.

Det finns som sagt 88 olika stjärnbilder, och det räcker inte att kunna deras namn. Man får inse att det kräver tid och möda att långsamt lära sig hitta på stjärnhimlen, men att när man väl gör det är det en kunskap som varar för livet. För detaljerna behöver man alltid kartor, men grundskelettet finns där, så att man känner sig hemma. Nuförtiden finns det amatörteleskop som ställer in sig helt själva så att man bara trycker på en knapp för att bli visad till rätt plats på himlen. Det är fantastiskt bekvämt, men om man aldrig behöver lära sig hitta via stjärnbilderna tror jag man missar något väsentligt. Min uppmaning är alltså att skaffa en enkel stjärnkarta (gärna av modell planisfär) och sedan försöka identifiera ljusa stjärnor och stjärnbilder. Detta måste man sen göra många nätter, vid alla olika årstider, kanske under flera år. Sen sitter det till sist, så att du aldrig behöver tveka på den där ljusa stjärnan över skogen, eller den där femhörningen…

Den Internationella Astronomiska Unionen (IAU) publicerar på sin webplats iau.org/public mycket användbara kartor över alla himlens 88 stjärnbilder.