Vinterns speciella stjärnbild är förstås Orion, med bältet och de ljusa stjärnorna Betelgeuze och Rigel. Redan med blotta ögat anar man att det är något speciellt i ”Orions svärd” (hängande från bältet), och med fältkikare ser man Orionnebulosan som en tydlig dimfläck.

Av en slump ser vi på vinterkvällarna även många andra ljusstarka stjärnor, t.ex. Sirius (i Stora Hunden), Procyon (i Lilla Hunden), Castor och Pollux (i Tvillingarna), Capella (i Kusken), samt Aldebaran i Oxen. Här ser vi dem alla på en vidvinkelbild från december 2014.

Orion ligger ungefär på himmelsekvatorn, medan Oxen och Tvillingarna utgör den nordligaste delen av ekliptikan, där måne och planeter är som bäst synliga för oss.

Bilden här visar Oxens huvud, som bildas av stjärnhopen Hyaderna plus stjärnan Aldebaran, ”Oxens öga”. Åt vänster sträcker sig hornen, och eftersom ekliptikan passerar mellan hornspetsarna beta och zeta Tauri brukar detta ofta kallas ”ekliptikans port”. På bilden (17 november 2008) har ett flygplan nyss passerat med kondensspåret upplyst av månsken, och av en rolig slump visar spåret ganska nära på ekliptikans läge. Den passerar alltså mellan Hyaderna och Plejaderna, går genom ekliptikans port, och böjer sedan av neråt, så att Castor och Pollux hamnar en bra bit norr om den. På bilden av Tvillingarna här nedan (13 februari 2017) går ekliptikan nära norr om paret mu/eta och sedan tätt förbi delta.

Tyvärr befinner sig både Jupiter och Saturnus f.n. på andra delar av himlen, och det dröjer ända till 2024 innan Jupiter nästa gång passerar ekliptikans port. Saturnus harvar på ända till 2032 innan den når lika långt, medan vi kan se Mars i en decemberopposition redan 2022.