Alla stjärnor vi kan se på himlen ligger i vår egen galax, Vintergatan, och även de flesta stjärnhopar, nebulosor och andra astronomiska objekt. Därför bör rubriken Vintergatan så småningom bli stor, men det mesta av innehållet kommer att ligga i ett antal underrubriker.

Vintergatan är en stor skivformig spiralgalax, minst 100 000 ljusår i diameter. Innan man insåg hur mycket skymmande stoft det finns i vintergatsplanet tycktes solen ligga ganska centralt, med ett ljust vintergatsband runt hela himlen. Numera känns denna tanke ganska främmande, eftersom vintergatsplanet är så uppenbart fullt av mörka stoftmoln, här t.ex. på en bild från Chile.

Vad vi ser av vintergatan är mest stjärnorna inom några få tusen ljusår, medan galaxens verkliga centrum ligger ca 25000 ljusår bort. Åt det hållet, i stjärnbilderna Skytten och Skorpionen (nere t.v. på bilden ovan) är vintergatsbandet dock extra ljust och brett, och man kan med observationer i infrarött ljus och radiostrålning se ända till centrum. Utom gas och stoft finns där förstås stora mängder stjärnor, samt ett centralt svart hål, observerbart som radiokällan Sgr A*. Här ser vi dess ungefärliga läge på en bild i vanligt ljus.

Det svarta hålet gör inte mycket väsen av sig, men man kan se hur stjärnor snabbt rör sig runt det, och därmed bestämma dess massa till omkring 4 miljoner gånger solens. För att vara ett ’supermassivt’ svart hål är detta inte mycket, många galaxer har tusentals gånger större centrala svarta hål. Med vanliga mått är det dock mycket, och tekniken är snart mogen att med sammankopplade radioteleskop faktiskt se hålets 0,17 a.e. stora händelsehorisont som en minimal mörk skiva 26000 ljusår bort.

Vintergatans ’vanliga’ (baryoniska) massa är kanske några hundra miljarder gånger solens, men det som bestämmer stjärnornas rörelser är en mycket större mängd ”mörk materia” (ej att förväxla med de mörka stoftmolnen..). Pinsamt nog har vi fortfarande ingen aning om vad denna icke-baryoniska massa består av, vi bara konstaterar att den finns där som en stor omgivande massbubbla. Liksom för alla andra galaxer krävs den mörka materian för att förklara stjärnornas storskaliga rörelser, och vi kan också direkt observera hur ljuset från avlägsna objekt böjs av närliggande galaxer och galaxhopar, mycket mer än som kan förklaras av massan av synliga himlakroppar.

Om man bara tittar på Vintergatans ”vanliga” materia, så är det mesta bundet i några hundra miljarder stjärnor, av olika massor och åldrar, och med olika rörelser. Att skapa en helhetsbild av vår hemgalax och dess historia är en ständigt pågående uppgift för astronomin, och ett stort språng framåt i denna utforskning sker nu i och med att resultaten från ESA:s Gaia-projekt börjar publiceras. Gaia är ett astrometriskt rymdteleskop som sedan 2014 systematiskt skannar av himlavalvet från en ostörd plats 1,5 miljoner kilometer från jorden. Teleskopets speciella konstruktion möjliggör extremt noggranna positionsobservationer, och därmed kan man bestämma dels stjärnornas egenrörelser och dels deras avstånd, via deras parallaxer. Gaia kan observera ner till ungefär magnitud 20, och kommer därmed att kunna ge avstånd och egenrörelser för mer än en miljard av Vintergatans stjärnor, vilket definitivt är ett enormt framsteg. (Jag deltog själv i början av 2000-talet i arbetet med Gaia, och det är en häftig känsla att de spektakulära data vi siktade mot nu faktiskt börjar finnas på riktigt!)

Vintergatans storskaliga uppbyggnad och stjärnornas rörelser är viktiga forskningsfält, men för amatörastronomen är enskilda objekt av större intresse. Stjärnor kan vara dubbla eller multipla, och finns ibland i hopar. De kan ändra sin ljusstyrka av olika anledningar, och de kan som gamla kasta av sig sina atmosfärer. Kring och mellan stjärnorna finns det gas och stoft som ibland blir vackra nebulosor att observera. Underrubrikerna beskriver alltså mest ett antal trevliga observationsobjekt för amatörastronomen, och berättar inte så mycket mer om Vintergatan i stort.