När man ser ”en stjärna falla” är det förstås bara bildligt, och det som egentligen faller är bara ett litet sand- eller gruskorn. Rymden i solsystemet är inte alldeles tom, och särskilt gamla kometer lämnar en del material efter sig, utblåst i svansen av solvinden . Ju mindre bitar, desto fler, är den allmänna regeln, och när något större än ett sandkorn kommer in i jordatmosfären med hög fart brinner det upp och syns som ett lysande spår över himlen. Den höga hastigheten (mellan 10 och 70 km/s) gör att även ett mycket litet stoftkorn har en avsevärd rörelseenergi, så de flesta stjärnfall (meteorer) orsakas av partiklar som väger mindre än ett gram(!).

Man kan se stjärnfall när som helst under året, men det finns ett antal kända ”meteorskurar” som effekt av att jorden passerar en kometbana med extra mycket skräp i. Partiklarna i kometbanan har alla liknande hastigheter, dvs man kan tänka sig dem som en ström som möter jorden i sin bana runt solen. Strömmen kan komma från vilken riktning som helst, och i förhållande till stjärnbakgrunden ser det ut som alla skurens stjärnfall kommer från en punkt, radianten. De mest kända skurarna är Perseiderna (kring 12 augusti), Leoniderna (kring 17 november) och Geminiderna (kring 13 december). Namnen syftar förstås på att radianterna ligger i Perseus, Lejonet resp. Tvillingarna (Gemini). Eftersom det finns många fler små partiklar än stora ser man alltid fler svaga meteorer än starka, så det är bäst om månen inte är för stor, och man befinner sig någonstans med en mörk himmel.

Jag har sällan mer aktivt tittat efter stjärnfall, men på senare år har jag tagit en del vidvinkelbilder under Perseidskuren i augusti. Det har inte blivit mer än enstaka, svaga Perseider på bild, typ denna från 7-8 augusti 2015. Riktningen stämmer mycket väl med en radiant i norra Perseus (t.v. nära bildkanten)

Ibland är den inkommande ”meteoroiden” så stor (många kilo) att att uppflammandet i atmosfären lyser starkare än en fullmåne, och man talar då om en bolid eller eldkula. Detta är dock sällsynt, och jag har bara sett två under hela mitt liv hittills, och ingen av dem ordentligt. Den första lyste upp himlen över centrala Lund en gång nära stationen, så att jag direkt märkte ljusskenet, men egentligen bara hann se ett kvardröjande rökspår. Den andra passerade helt osannolikt rakt över det minimala synfältet i mitt 20 cm teleskop när jag fotograferade komet Lovejoy den 20 maj 2015. Här var ljusstyrkan kanske inte riktigt av fullmåneklass, men den observerades från flera andra ställen (se http://www.astro.uu.se/meteorwiki/FirstResults_2015)

Det finns ju ingen gräns uppåt för hur stora kroppar som kan störta ner, och sökandet efter farliga (”jordkorsande”) asteroider pågår hela tiden. Händelsen vid Chelyabinsk den 15 februari 2013 tjänar som en påminnelse om faran även med lite mindre kroppar. Meteoroiden var denna gång kanske 15 meter i diameter, vägde bortåt 10000 ton, och exploderade med atombombskraft flera mil över jordytan. Hundratals människor skadades och de materiella skadorna i staden blev mycket omfattande.