Jämfört med vinterns spektakulära stjärnhimmel är vårens betydligt torftigare. Men när Lejonet börjar synas i öster på kvällarna vet vi att vintern går mot sitt slut, och bryr oss kanske inte så mycket om att Regulus inte kan tävla med Sirius eller Betelgeuze. Lejonet är vårens speciella djurkretsstjärnbild, och när den står som högst i söder ser vi vinterns Orion gå ner i väster. Karlavagnen (och resten av Stora Björnen) står nu nästan i zenit, och utgående från tistelstångens böj kan vi lätt hitta Arkturus i Björnvaktaren: ”Follow the arc to Arcturus…”. Arkturus är en av himlens ljusstarkaste stjärnor, och den är nu synlig varje kväll till långt fram på hösten.

Efter Lejonet i djurkretsen kommer Jungfrun, med sin ljusaste stjärna Spica. Den hittar man genom fortsättningen av Arkturusramsan:”…and then speed to Spica”. Spica kommer aldrig särskilt högt på himlen, och man får passa på ungefär när den står i söder. I mitten av april sker detta ungefär vid midnatt, och från norra Norrland är detta sista chansen att se Spica på en någorlunda mörk himmel. Kvällarna blir sedan snabbt ljusare, och en månad senare kan man inte se Spica på en mörk himmel ens från Skåne. Både Spica och (särskilt) Regulus ligger nära ekliptikan, vilket ger upphov till många trevliga möten med måne och planeter. Bilden av Jungfrun är tagen den 15 april 2017, och den stora ljusa fläcken ovanför till höger om Spica är en överexponerad Jupiter.

Mellan Jungfrun och Skorpionen ligger numera  stjärnbilden Vågen (Libra). Dess stjärnor beskrev i antiken Skorpionens långa klor, vilket är mycket naturligt enligt ovanstående bild (från 10 april 2016). Alfa i Vågen, med det roliga arabiska namnet Zubenelgenubi, ligger nära ekliptikan, ungefär halvvägs mellan Spica och Antares. Med fältkikare ser man att den är en gles dubbelstjärna, och planeter passerar ofta i närheten. Bilden nedan är från 3 maj 2018, och den stora blaffan är Jupiter.