Jorden går ett varv runt solen varje år, vilket innebär att solen sett från jorden beskriver en storcirkel på stjärnhimlen, ekliptikan. Även månen och de ljusa planeterna rör sig hela tiden nära ekliptikan, så himmelsområdena kring ekliptikan har genom historien haft en särställning. Sedan sumerisk tid för tusentals år sedan har vi räknat med tolv ”djurkretstjärnbilder”, med samma namn som de välkända astrologiska ”tecknen”. Man inser dock att det inte är lönt att titta efter en viss stjärnbild just när solen passerar genom den, utan att det är ett halvår senare det är lättast att se den. Ända tills nyligen var det enda undantaget totala solförmörkelser, där de ljusaste stjärnorna nära solen faktiskt framträder under några korta minuter.

I vår tid kan vi dock ta hjälp av rymdteknik, t.ex. satelliten SOHO som ständigt observerar solens yttre korona. Utanför jordatmosfären kan man skymma bort solskivan och göra en konstgjord solförmörkelse, och på bilderna från SOHO ser man också stjärnor. På grund av den höga strålningsnivån är bilderna även fulla av falska stjärnor, men de ljusare stjärnorna känner man lätt igen. På bilderna kan man följa solens vandring längs ekliptikan och se hur den varje år passerar karakteristiska asterismer. Här ser vi t.ex. hur solen i slutet av maj passerar mellan Plejaderna och Hyaderna, som då förstås är osynliga på stjärnhimlen

I augusti passerar solen så nära Regulus att man bara ser den någon dag innan eller efter 23 augusti