Månen vandrar ju ett varv runt ekliptikan på mindre än en månad, och man väntar sig kanske att den under vägen ska passera nära (eller t.o.m. över) ett antal ljusstarka stjärnor och planeter. I själva verket är månskivan mycket mindre än man tror (ca 5 miljondelar av hela himlavalvet!) , och även nära missar är sällsynta. När månens ”longitud” längs ekliptikan är densamma som en stjärnas eller en planets säger man att de står i konjunktion med varandra. De har dock då normalt olika ”latitud”, dvs avstånd norr eller söder om ekliptikan. Månbanan lutar ungefär 5 grader mot ekliptikan, vilket innebär att månen oftast är flera grader norr eller söder om ekliptikaplanet. Jupiter och Saturnus befinner sig alltid inom några få grader från planet, medan Mars och Venus kan avvika mera. Slutresultatet är i alla fall att månen för det mesta missar planeten rejält vid konjunktionerna. Det är heller inte säkert att den närmaste passagen infaller  nattetid, och om månen är nära full kan man kanske inte ens se planeten i det bländande månskenet. Det här framgår rätt tydligt i almanackan Himalascener, vilken har just månens konjunktioner med planeterna som grundstruktur. Det är bara sällan som ”allt stämmer”, så att man får ett lätt observerbart och ända nära möte mellan månen och planeten. Jag verkar dock ha hållit bra utkik under 1980-talet, eftersom jag har fler gamla exempel än mer aktuella. Här ser vi först en avtagande månskära nära under Mars den 24 september 1981

Den 22 juni 1983 passerade månen mycket nära ovanför Jupiter

och den 4 maj 1985 kunde man under en total månförmörkelse (!) se  den glesa dubbelstjärnan alfa Librae (Zubenelgenubi) ovanför fullmånen. Utan förmörkelsen hade den varit helt osynlig i fullmåneskenet.

Ännu sällsyntare är det att månen verkligen tycks passera över planeten, det som kallas månockultation. Dels krävs det allmänt sett att planeten och månen har samma latitud vid konjunktionen, och dels krävs det också att man befinner sig i ”rätt” del av världen. Eftersom planeten är så avlägsen skymmer månen bort dess ljus i en rund skugga stor som månen själv, och beroende på var denna skugga faller på jorden ser man en ockultation eller inte. Månen är betydligt mindre än jorden, och ockultationen kan vara synlig bara i norr eller bara i söder eller bara i ekvatorstrakterna. Det är också stor skillnad på synbarheten beroende på månens fas. Om månen är nästan full lyser den så starkt att man bara ser planeten i teleskop, medan idealfallet är en smal kommande månskära, där planeten även för blotta ögat ser ut att försvinna bakom månens mörka (jordskensupplysta) rand.

Ett fint exempel på planetockultation var när Venus den 7 oktober 1988 kom fram bakom månranden. Jag hade cyklat en bit ut från centrala Lund på tidig morgon, och ställt upp en kamera med teleobjektiv riktad mot månen (med Venus dold bakom). De tre bilderna är tagna inom en minut omkring 03.55, och man ser hur ljusstyrkan successivt ökar när Venus framträder mer och mer. (Brännvidden är för kort och exponeringen för lång för att visa Venusskivan.

Ett ännu bättre exempel var när Jupiter täcktes av månen den 15 juli 2012, även då med den ljusa randen först. Vi ser först Jupiter klart vänster om månen, och sedan detaljbilder av försvinnandet från filmning genom ett litet teleskop (430 mm brännvidd).

Marsoppositionen 8/12 2022 var mycket speciell eftersom den precis sammanföll med en ockultation bakom fullmånen, sett från Sverige. Jag kunde ta bilder genom teleskop (f=1000 mm), och vi ser här hur månen närmar sig den lilla Mars på bilder från klockan 05.03

05.33

05.53

Första kontakt var ca 05.55.39

och 19 sekunder senare var över halva den lilla Marsskivan täckt. (Detta var alltså vid oppositionen, med maximal vinkelstorlek för planeten. Det hade krävts ytterligare förstoring och filmteknik för att få fram några detaler på Marsytan).

Utträdet en timme senare kunde jag bara observera i sämre väder, med ett mindre teleskop där jag dessutom tappat fokus. På dessa bilder anas i alla fall planeten till höger om månen klockan 06.50 resp. 06.52.

Vad som sagts här om planeter gäller i lika hög grad om stjärnor, eftersom det faktiskt bara finns en handfull som är både ljusstarka och ligger nära ekliptikan. De fyra ljusaste är Aldebaran i Oxen, Regulus i Lejonet, Spica i Jungfrun och Antares i Skorpionen. Eftersom de i motsats till planeterna har (i stort sett…) fixa lägen blir deras ockultationer mera regelbundet förutsägbara. På grund av solens inverkan vrider sig månens banplan (lutat 5 grader mot ekliptikan) sakta runt på omkring 18,6 år, och under varje sådan cykel är det bara vissa år som en viss stjärna kan ockulteras. Aldebaran ligger en bra bit söder om ekliptikan, och det är bara under några få år av de 19 som månen kommer tillräckligt nära. En sådan serie pågår (2015-18), men sedan får man vänta till 2033 innan Aldebaran kan ockulteras igen. Regulus ligger nästan på ekliptikan, och den ockulteras i två omgångar per 19-årsperiod, när månbanan korsar den ”uppåt” respektive ”neråt”. Den ena omgången pågår (2016-2018) och den andra följer 2025-26, innan det efter 19 år börjar igen (2035-36). För Spica ligger de två ockultationsperioderna närmare varandra (2024-25 och 2031-32), med nystart 2043-44. Antares ligger liksom Aldebaran så långt söder om ekliptikan att det bara blir en ockultationsperiod, 2023-2028 och sedan ingen ny förrän 2042-47.

Eftersom Antares, Regulus och Spica alla ligger på ”höstsidan” av ekliptikan kan vi från våra latituder se den ideala ockultationen (bakom den mörka randen av en nymåne) bara för Aldebaran. För en given ort är förhållandena så gynnsamma bara någon enstaka gång vart 18:e eller 19:e år, och eftersom man måste ha klart väder också blir det ännu mer exceptionellt. Jag har bara få bilder från Aldebaranockultationer, och ingen av detta idealfall.. Den 26 augusti 1978 ockulterades Aldebaran av en avtagande halvmåne, och jag fick ganska bra bilder före och efter

På kvällen den 21 mars 1980 skedde ockultationen bakom en smal nymåne, men jag hade inte insett hur ovanligt detta var och hade ingen kamera till hands.

Den 21 april 2015 var månen iofs också ny, men ockultation skedde i dagsljus, och det var svårt att se Aldebaran på den ljusa himlen

Liksom Aldebaran ligger Plejaderna inom 5 grader från ekliptikan, men norr om i stället för söder, så att man får ockultationsperioder nästan symmetriskt ”mittemot” dem för Aldebaran. Plejaderna har alltså kunnat ockulteras under intervallen 1968-73, 1986-92, 2005-2010, och nästa gång 2023-29.  Från Lunds observatorium på Jävan observerade vi en intressant Plejadockultation  den 19 mars 1972, men jag tog inga bilder då eller under perioden 1986-92.  Den 7 januari 2009 passerade månen över flera Plejadstjärnor, och jag tog bilder med teleobjektiv. Månen var dock 83% full, så den blev gravt överexponerad på bilder som ska visa Plejadstjärnorna.

Det man önskar sig är en nymåne som 1972 eller som på bilden här, men i det fallet (26 april 2009) gick månen ner innan den hann fram till en ockultation. Från bilder som dessa inser man (när man vet hur liten Plejaderna är) hur liten vinkelutsträckning månen också har, dvs det är inte så förvånande att ockultationer av ljusstarka objekt är sällsynta.

Den 21 februari 2010 passerade månen under huvuddelen av hopen, och nu dröjer det alltså till 2023 innan det blir fler Plejadockultationer.