Det är spännande och vackert att se en nästan full måne gå upp, och det kan vara bra att hålla reda på tiden när man ska titta. Även om solens upp- och nedgångstider ändrar sig drastiskt under årets lopp är ändringen liten från en dag till nästa. Om man ser solnedgången en viss kväll så kan man lita på att den kommer ungefär samtidigt även kvällen därpå. Med månen är det annorlunda. Den nästan fulla månen ser i stort sett likadan ut under tre eller fyra kvällar, men eftersom den ändå rört sig avsevärt i sin bana borde också uppgångstiden ha förändrats mycket. Det har den också ofta, men inte lika mycket alltid. Att sensommarens fullmånar har ett särskilt skimmer beror delvis på att de kan tyckas repeteras flera kvällar i rad. På våren kan det däremot skilja upp till ett par timmar mellan successiva månuppgångar, fast månen ser oförändrad ut när den väl går upp.

Månens rörelse är komplicerad, så vi får förenkla för att förstå lite av vad som sker. Månen rör sig under månaden ett varv ’åt vänster’ i förhållande till stjärnorna. Ett dygn efter förra månuppgången befinner sig månen fortfarande under horisonten, och i genomsnitt förskjuts upp- och nergångstiderna drygt 50 minuter framåt från en dag till nästa. Även i det enklaste fallet (nära ekvatorn) varierar framflyttningen under månaden mellan 40 och 60 minuter, eftersom banhastigheten i den elliptiska banan varierar. För oss nordbor varierar uppgångstiderna mycket mer, eftersom månen liksom solen vandrar nära ekliptikan. Solen visar hos oss en avsevärd årstidvariation, och detta gäller då även för månen. Fullmånen befinner sig mitt emot solen på himlen, och vinterns fullmåne liknar sommarsolen högt på himlen. Och liksom vintersolen gör sin korta och låga bana över himlen uppför sig sommarfullmånen. Månuppgången kan vara tidig eller sen, men från dag till dag förskjuts den kring solstånden mest med de grundläggande 40-60 minuterna. Det är närmare vår- och höstdagjämningarna som det blir mer intressant.

Som man ser av de schematiska figurerna i avsnittet ’Nordiskt problem’ är ekliptikans lutning i förhållande till horisonten väldigt olika under olika årstider. Bilden där visar kvällshimlen åt väster, medan man när det gäller månuppgång kan göra en spegelvänd bild åt öster.

Nu är det höstekliptikan som lutar brant mot horisonten, medan vårekliptikan är mycket mer horisontell. Kring vårdagjämningen vandrar fullmånen nära höstekliptikan, och när den rör sig framåt i banan rör den sig också snabbt ner under horisonten, så att nästa dags uppgång försenas med mer än de 50 standardminuterna. Det motsatta gäller på hösten. Månen rör sig då bara lite neråt, och månen kan efter ett dygn nästan åter vara nära horisonten. Det är detta som är augustimån-effekten, att vi kan ha en stor måne som flera kvällar i rad går upp ungefär samtidigt. (Egentligen ska ju datum vara nära höstdagjämningen i september, så om fullmånen infaller tidigt i augusti blir effekten lite mindre tydlig.)

Av ’Nordiskt problem’ framgår att effekten blir större ju längre norrut man befinner sig, men för att krångla till saken ytterligare  får man också ta hänsyn till att månbanan lutar ca 5 grader mot ekliptikan. I en 18,6-årig cykel adderas dessa 5 grader ibland till ekliptikans 23 grader, så att månbanan lutar 28 grader mot ekvatorn, vilket senast skedde omkring 2006 och nästa gång 2024/25. Kring 2015 subraherades lutningen i stället, så att den effektivt var bara ca 18 grader. Det blir tydligare med några konkreta exempel. I Stockholm 2015 gick månen upp 19.09, 19.35 resp 19.58 dagarna kring full den 28-30 augusti. Den 18-20 augusti 2024 är motsvarande tider 20.46,20.49 resp 20.50, dvs detta år med maximal banlutning kan man verkligen se månen gå upp nästan samtidigt kväll efter kväll. För ett mer extremt exempel kan vi ta Luleå. Där var tiderna 2015 lite mer lika än i Stockholm (19.19,19.35 resp 19.48), men 2024 går månen där upp tidigare för var kväll (21.40, 21.12 resp 20.54).

I norra Sverige kan man också ibland ha ’midnattsmåne’, när månen är över horisonten flera dygn i sträck. Åren med låg banlutning (2015, 2033 osv) sker detta inte ens i nordligaste Sverige, medan kring maximum latitudgränsen blir så låg som 90-28=62 grader, ungefär vid Sundsvall. Midnattsmånen inträffar en gång i månaden, vid successivt olika månfaser, men för att se en fullmåne över horisonten i norr måste tidpunkten vara kring vintersolståndet. Nära sommarsolståndet är månen i stället osynlig hela dygnet. I Kiruna kan man alltså ibland ha solen helt under horisonten medan fullmånen aldrig går ner. Månbanan går norr om ekliptikan, så att fullmånen inte riktigt står mitt emot solen. På sommaren kan det på samma sätt vara midnattssol, men med en helt osynlig fullmåne.