Det mest uppenbara med månen är förstås att den varje månad rör sig ett varv runt jorden och genom den växlande solbelysningen drastiskt ändrar utseende. Som smal skära är månen ett dekorativt inslag på kvällens eller morgonens himmel, halvmånen börjar vara störande ljusstark, medan en fullmåne dränker allt utom de starkaste stjärnorna i sitt bländande sken. En fullmåne är inte som man naivt kunde tro dubbelt så ljusstark som en halvmåne, utan den lyser ungefär tolv gånger starkare! (Förklaringen är att det mesta av ljuset från en halvmåne sprids ’åt sidan’ medan mycket av fullmånens ljus studsar effektivare ’rakt tillbaka’.) Den schematiska bilden nedan visar månens läge vid åtta tidpunkter under varvet kring jorden (inre cirkeln). Den är alltid, liksom jorden, halvt solbelyst, men vi ser olika mycket av den belysta delen (yttre cirkeln). Nära nymåne ser man också svagt den obelysta delen, eftersom den lyses upp av ”jordsken”, ljus som först reflekterats från jorden. I avsnittet Månfaser nedan har jag samlat bilder av de olika faserana.

 

Om vi bortser från månbanans lutning mot jordbanans plan (som förhindrar att vi får sol- och månförmörkelser varje månad) så kan vi säga att månen under sitt månatliga varv kring jorden genomlöper samma stjärnbilder som solen gör under ett helt år. Fullmånen står mitt emot solen, och på vintern, när solen står på sin lägsta deklination, står fullmånen på sin högsta, och är uppe mer än 12 timmar per natt. På sommaren, när solen står som högst, står fullmånen däremot som lägst, och syns bara några få timmar kring midnatt. Kring vårdagjämningen är det den första kvarterets halvmåne som står högt på himlen, medan sista kvarterets måne står lågt och dåligt till. Och på hösten blir det tvärtom, första kvarterets måne står lågt, medan sista kvarterets står högt under morgontimmarna.

Det kan verka förvirrande först, men blir mycket tydligt när man insett att det är just vinkelavståndet mellan sol och måne på himlen som bestämmer vilken fas månen har. Solens plats i ekliptikan (och dess deklination) bestäms av årstiden, och sen är det bara att placera in månen. Första kvarterets måne 90 grader framåt (”åt vänster”) i ekliptikan, fullmånen 180 grader, sista kvarterets måne 270 grader o.s.v. Från sydligare latituder ger detta inga drastiska effekter, men här i Norden kan man t.ex. se en smal kvällsmånskära bara under våren och motsvarande morgonmånskära bara på hösten (se Nordiskt problem).

Månens rörelser är komplicerade, men grovt sett så upprepas faserna (från ny över full och åter till ny) med en period (den synodiska månaden) på ungefär 29,53 dygn. Närmare ekvatorn, där årstidsväxlingarna inte är så påtagliga som här hos oss, var månaden förr den viktigaste tidsmarkören, med 29 eller 30 dagar i varje. Ännu idag använder man i den muslimska världen en månkalender med 12 månader per ”år”. Månadens början bestäms mycket konkret av när den första smala månskäran kan ses på himlen, dvs månadens längd är alltid 29 eller 30 dygn, och ett visst datum motsvarar alltid en viss månfas. Tolv månader blir dock bara drygt 354 dygn, och i förhållande till vår vanliga tideräkning infaller de muslimska månaderna (inklusive fastemånaden Ramadan) ungefär elva dagar tidigare varje år. I den västliga världen gör vi i stället (på ett mycket ologiskt sätt!) månaderna lite längre, så att det går precis tolv på ett år. Den stora vinsten är att månaderna nu är direkt kopplade till årstiderna, så att vi vet att det är vinter i januari och sommar i juli. Nackdelen blir att nymånen infaller på olika datum i olika månader och under olika år, men vi är ju inte längre beroende av att t.ex. för ljusets skull veta när det är fullmåne.

Månen vandrar på sin väg runt himlen förstås sakta förbi stjärnor och planeter. Ett varv i förhållande till stjärnbakgrunden går i genomsnitt på 27,32 dygn, en s.k. siderisk månad. Den vanliga (synodiska) månaden beskriver ju månens läge i förhållande till solen, och eftersom solen rör sig längs ekliptikan åt samma håll som månen blir den relativa rörelsen lite långsammare, dvs den synodiska månaden längre.  Relativt stjärnbakgrunden rör sig månen ungefär sin egen diameter ”åt vänster”  på en timme, och passerar ibland nära någon annan ljusstark himlakropp. Detta beskrivs närmare på sidan Månmöten.