Fel men praktiskt

Naturligtvis ska man då och då begrunda människans plats i kosmos, på en liten planet i bana runt en liten stjärna bland miljarder stjärnor i galaxen Vintergatan, bland miljarder andra galaxer som alla tvingas med i universums accelererande expansion…Men det är opraktiskt att alltid tänka så, utan det är faktiskt tillåtet att till vardags glömma all kunskap om stjärnors och planeters verkliga egenskaper och bara se dem som ljusprickar på en stor himmelssfär.

Vi låter himlavalvet över oss vara en halvsfärisk kupa, där himlakropparna (nästan) är fästade, och vi låter himlavalvet snurra och himlakropparna gå upp och ned, fast vi vet att det egentligen är jorden som snurrar. Himlen tycks rotera kring en fix punkt som kallas Norra Himmelspolen (NP på bilden), och himmelsekvatorn är storcirkeln 90 grader från polen som på himlen sträcker sig från öster till väster med sin högsta punkt i söder. (På norra halvklotet har vi det också så välordnat att det ligger en ljus stjärna nära norra himmelspolen. Polstjärnan ligger i vår tid genom en lycklig slump aldrig mer än en grad från norr, vilket bara inträffar under ett par hundra år per 26000-årig precessionsperiod.)

Denna grundgeometri gäller överallt på norra halvklotet, det som varierar är himmelspolens höjd över horisonten, som är lika med ortens latitud på jordytan. Vid ekvatorn står himmelspolen vid horisonten, och himmelsekvatorn går genom zenit. På nordpolen står himmelspolen i zenit, och himmelsekvatorn sträcker sig längs horisonten. Bilden visar ett mellanläge som inte är alltför långt från svenska förhållanden (latituder mellan 55 och 68 grader).

En himlakropp på himmelsekvatorn (t.ex. solen vid vår- eller höstdagjämning) går upp i öster, står som högst i söder (på höjden 90 grader minus latituden) och går ner i väster. Om himlakroppen står närmare himmelspolen än så (”deklination” >0) så går den upp mer i nordost och ner mer i nordväst. Och om den finns söder om himmelsekvatorn (deklination < 0) så går den upp mer i sydost och ner mer i sydväst. Av figuren framgår att himlakroppar med deklination < (latituden-90) aldrig kommer över vår horisont, medan himlakroppar med deklination > (90-latituden) aldrig går ner under horisonten.

Solens deklination varierar under året mellan -23,5 grader (vintersolståndet) och +23,5 grader (sommarsoståndet), och norr om latituden 66,5 grader kan vi alltså ibland ha midnattsol och ibland ständig natt. Månens gör samma resa mellan höga och låga deklinationer varje månad, och banan kan vissa år ligga så att den når -28,5 eller +28,5 graders deklination. Därför kan man redan i södra Norrland ibland ha månen helt över eller helt under horisonten ett eller ett par dygn i sträck. I södra Sverige kan vi dock alltid räkna med att sol. måne och ljusa planeter går upp och ner varje dygn.

På natten ser vi stjärnhimlen, och det är viktigt att inse att den hela tiden rör sig, att himlavalvet ser ut att vrida sig kring Polstjärnan. Nedanstående animerade bild från 14 augusti 2020 är av ganska dålig kvalitet, men visar uppsnabbat en timme av rörelsen. Polstjärnan står still i nedre delen av bilden, med Karlavagnen i trädtopparna till vänster och Capella längst ner till höger. Diagonalt ser man först vintergatan tydligt, innan den mot slutet döljs av moln.

Stjärnorna ligger ju slumpartat på himlen, men man har traditionellt sett olika mönster och sammanfört dem till stjärnbilder. Stjärnorna i en stjärnbild har dock (med några få undantag) ingen fysisk koppling till varandra, utan kan ligga på vitt skilda avstånd. En viss stjärnbild kan, beroende på sitt läge i förhållande till himmelspolen, vara synlig året runt, synlig bara vissa årstider, eller helt osynlig. Se vidare nedan avsnitten om Stjärnbilder.

Det finns också i solsystemet fem ljusstarka planeter som för blotta ögat ser ut som stjärnor. Om man lägger märke till deras positioner bland de andra stjärnorna på himlen märker man dock att de från dag till dag verkar flytta sig lite, de är ”vandringsstjärnor”.

På den gamla (26 april 1982) bilden här ovanför är de tre ljusaste objekten planeter och de övriga stjärnor i stjärnbilden Jungfrun. Planeterna ser ut att ligga ungefär längs en linje, eftersom alla planeter (inklusive jorden) rör sig i nästan samma plan, ekliptikaplanet. Både jorden och planeterna rör sig, och den skenbara rörelsen på himlen sker med olika hastighet och ibland olika riktning. Tre ljusa planeter så här nära varandra på himlen är ovanligt, men möten mellan två planeter eller en planet och en stjärna inträffar ständigt. Fler bildexempel ges i avsnitten om planetmöten.