Om nymånar nära månbanans noder kan ge solförmörkelser så ger fullmånar vid noderna månförmörkelser. Då är det jordens skugga som sträcker sig som en smal kon bort från jorden. Om jorden saknade atmosfär skulle man ha en helt mörk kärnskugga som på månens avstånd fortfarande skulle vara nästan lika stor som jorden. Utanför kärnskuggan finns en halvskugga, där solljuset är delvis men inte helt bortskymt. En punkt på månen i halvskugga ser solen delvis förmörkad av jorden, medan solen är helt borta sett från kärnskuggan. I detta atmosfärslösa fall skulle en förmörkad måne bli helt osynlig inne i kärnskuggan, men så är det alltså inte i verkligheten. Sett från månen kommer jorden att omges av en strålande ring av ljus brutet i jordatmosfären, och detta ”solnedgångsröda” ljus är starkt nog att lysa upp månen inne i skuggan. Det beror på molnighet och andra meteorologiska förhållanden hur ljusstark den totalförmörkade månen ter sig, och den kan skifta i gult, rött eller brunt. I sällsynta fall (med tjocka moln längs hela atmosfärscirkeln) kan månen verkligen ”försvinna”, men röda förmörkelser är det klart vanligaste.

Slutresultatet är i alla fall att totala månförmörkelser är mycket vackra och lätta att observera med blotta ögat. Fullmånen rör sig sakta in först i jordens halvskugga, så att den ser lite skuggad ut i vänsterkanten. När den når kärnskuggan blir förmörkelsen mycket tydligare, och efter ungefär en timme är månen helt förmörkad. Totaliteten kan vara högst ett par timmar, varefter månen sakta vandrar ut ur skuggan igen. Hela förloppet tar typiskt 3-4 timmar, och vi ser en dramatisk förändring från en bländande fullmåne till en vackert röd himlakropp som kanske har minskat tiotusen gånger i ljusstyrka. Vi kan obehindrat se stjärnor nära månen, vilket annars är svårt eller omöjligt.

Även om totala månförmörkelser till skillnad från totala solförmörkelser syns från halva jorden samtidigt går det flera år mellan de gynnsamma observationstillfällena. Här följer bilder från den 28 september 2015, när jag tidigt på morgonen kunde observera i bra väder genom teleskop. Allra bästa intrycket får man genom att observera visuellt, men jag ansträngde mig att även fånga förmörkelsen på bild. Problemet är att den oförmörkade månen är så ljusstark, medan den inne i kärnskuggan kräver många sekunders exponering, dvs ett instrument som följer med stjärnhimlens rörelse.

På en första bild från klockan 03.00 ser det ut som förmörkelsen börjat, men det är ännu bara halvskugga uppe till vänster. Exponeringstiden är bara 1/2000 sekund, men vissa områden är ändå överexponerade

På tre bilder en bit in i förmörkelsen (03.21) ser man hur utseendet ändras med ökande exponeringstid (1/100 s, 1/25 s resp 1/4 s)

På den längsta exponeringen börjar man se månen inne i den röda kärnskuggan, medan ytterkanten är helt överexponerad. Vårt öga är suveränt på att kompensera för så stora kontraster, så visuellt kan man i viss mening se alla tre bilderna samtidigt. Omkring klockan 04.11 började den totala fasen, och man ser hur kärnskuggan mörknar och blir rödare från kanten och inåt.

Maximal förmörkelse var omkring 04.47, och man kan nu även se stjärnor, med 15 sekunders exponeringstid

Totaliteten slutade omkring 05.23

varefter månen åter lämnar kärnskuggan. Bilden här är från 05.34

Att både väder och astronomiska omständigheter samarbetar är sällsynt, så man får vara beredd på att det tar många år mellan gångerna. En total förmörkelse på morgonen den 21 januari 2019 var (som väntat den årstiden) dold av moln, och de nästa kommer den 7 september 2025, den 31 december 2028 och (allra bäst) den 20 december 2029.

Som lite kuriosum kan man nu nämna den välkända Saros-cykeln på 18 år och 10-11 dagar efter vilken sol- och månförmörkelser ungefärligen upprepar sig. Tiden på dygnet förskjuts dock ca 8 timmar, så efter en Saros riskerar en månförmörkelse att inte längre infalla under natten. En Saros framåt från 28 september 2015 hamnar vi t.ex. den 8 oktober 2033, när förmörkelsen är osynlig från Sverige. Efter tre cykler, 54 år 1 månad och någon dag, blir tiden på dygnet mera lik, vilket betyder att förmörkelsen i januari 2019 samt de tre ovannämnda framtida förmörkelserna i mycket liknar fyra förmörkelser som ägde rum för 54 år sedan, och som jag då försökte observera:

Den 20 december 1964 observerade jag med stor spänning min första månförmörkelse och tog en del primitiva bilder av de partiella faserna varav bara dessa fyra överlevt. Jag fotograferade med småbildskamera bakom en ganska dålig 20×80-kikare, vilket gav 900 mm brännvidd men mycket suddiga bilder. Totaliteten var så mörk att månen blev mörkbrun och nästan osynlig. Jag hade ingen möjlighet att följa himlens rörelse, så även den lite längre exponeringen klockan 03.06 är troligen bara 1/15 s (som jag tror var kamerans längsta…). De övriga är överexponeringar med kamerans kortaste tid, 1/500 s.

Den 6 augusti 1971 gick månen upp totalt förmörkad och bara utträdet ur skuggan kunde observeras.  Troligen var det dåligt väder, jag har i vart fall inga bilder.

Den 29 november 1974 observerade jag med teleobjektiv på fast stativ, men återigen bara utträdet från totaliteten. Jag insåg först nu hur radikalt olika bilderna blev med olika exponeringstid. Här först ett par bilder från 17.17, med exponeringstid 1/250 s resp. 1 sekund

och här ett motsvarande par bilder, tagna ungefär 10 minuter senare

Den 18 november 1975 var första gången jag observerade med ett teleskop som kunde följa himlens rörelse, och jag fick spännande långexponerade bilder av den totalt förmörkade månen.

Månen befann sig också i nästan det trevligaste området av ekliptikan, med möjlighet till en totalitetsbild som denna. Utom att man faktiskt kan se stjärnor precis bredvid månen visar denna bild hur felaktig ens upplevelse av månens storlek kan vara: Plejaderna är ju en liten stjärnhop som förstås borde vara mycket mindre än månskivan, men här ser vi sanningen

Utträdesbilden från 1975 är slående lik den från 2015…

Som syns av sådana bilder är även stora partiella månförmörkelser sevärda. Vi får då addera en nästan total förmörkelse den 28 augusti 2026 till listan.

Slutsatsen av hela detta avsnitt om månförmörkelser är i alla fall att man ska ta chansen att titta. Huvuddragen syns utan någon kikarhjälp, och man kan aldrig riktigt veta hur den förmörkade månen ska te sig. Färgerna varierar mycket från förmörkelse till förmörkelse och inom kärnskuggan, från ljusgult till brunrött, men det är alltid vackert.