Bland det mest intressanta man kan se med blotta ögat är förmörkelser av solen eller månen. Detta är två rätt olika fenomen, vilka dock båda kräver en perfekt upplinjering av solen, jorden och månen. Om månen rörde sig i samma plan som jorden rör sig runt solen, så skulle månen vid varje nymåne synas passera över solskivan, och vid varje fullmåne synas passera genom jordens (av solen kastade) skugga, se bilden. Vi skulle då ha tolv eller tretton solförmörkelser och tolv eller tretton månförmörkelser varje år, men så är det som vi vet inte.

I verkligheten lutar månbanans plan ungefär fem grader mot ekliptikan (jordbanans plan), och månen passerar planet bara två gånger per varv, i de så kallade noderna. Under ett visst år kan man t.ex. ha den uppstigande (då månen passerar från söder mot norr genom ekliptikaplanet) noden någonstans i Vattumannens stjärnbild, och den nedstigande noden hamnar då ett halvt varv bort i Lejonet. Bara när jorden i sitt varv runt solen befinner sig nära en av noderna är en förmörkelse överhuvudtaget möjlig, men om och hur detta sker beror sedan på en mängd andra detaljer i månens komplicerade rörelse. Det innebär dock i princip att sol- och månförmörkelserna varje år kommer i två omgångar, med nästan ett halvt år emellan. Månbanans noder rör sig också långsamt genom stjärnbilderna, så att dessa ”förmörkelsesäsonger” infaller 3 veckor tidigare varje år. Efter 18,6 år har månbanans noder rört sig ett helt varv längs ekliptikan, och förmörkelsesäsongerna är tillbaka vid utgångsläget.

Slutresultatet blir i att vi varje år har minst två och högst fem månförmörkelser, och minst två och högst fem solförmörkelser. Om man räknar båda sorterna blir det minst fyra förmörkelser på ett år, och (som man kan visa) högst sju. Detta maxantal uppnåddes både 1973 och 1982, men under detta århundrade händer det bara 2038 och 2094. Då räknas även (relativt omärkliga) halvskuggeförmörkelser av månen, och antalet är för jorden som helhet, dvs observerbara någonstans på jordytan. En månförmörkelse syns samtidigt från halva jorden, medan en total solförmörkelse bara syns i ett smalt band över jordytan. Solförmörkelsen syns dock som partiell över ett mycket större område, och de flesta år kan man se åtminstone delar av både sol- och månförmörkelser.

En  kombination mellan månadens och årets längder ger upphov till den intressanta s.k. Saroscykeln på 18 år  och 11,3 dygn efter vilken en sol- eller månförmörkelse ”nästan” upprepar sig. Eftersom nodperioden 18,6 år (se ovan) är längre blir det en långsam förändring av geometrin, men över några få cykler kan man följa en viss förmörkelse. Eftersom dygnen inte går jämnt ut har jorden dock snurrat ett tredjedels varv extra från en Saros till nästa, dvs förmörkelsen syns nu från en annan del av jorden.