Grovt sett har Jupiter en period på 12 år och Saturnus en på 30, vilket innebär att de passerar varandra ungefär vart tjugonde år. (Förhållandet mellan perioderna är så nära 2:5 att det har intressanta celestmekaniska konsekvenser som jag inte går in på här). Eftersom deras banor är elliptiska och vi observerar från den rörliga jorden blir detaljerna vid varje möte olika, och det kan vara lätt eller svårt att observera. Om Jupiter och Saturnus når sin opposition nästan samtidigt blir det en sällsynt s.k. trippelkonjunktion med ett möte före, ett kring och ett efter oppositionen. Annars är det normala att Jupiter bara passerar Saturnus vid ett tillfälle, och då inte säkert så lätt att observera.

Varje möte äger rum ungefär 240 grader framåt i ekliptikan från det förra, eller (alternativt uttryckt) 120 grader bakåt. Efter 60 år sker mötet i samma himmelstrakt, men ungefär 9 grader längre fram i ekliptikan. Inom astrologin har dessa konjunktioner mellan Jupiter och Saturnus alltid tillskrivits extra signifikans, se t.ex. Johannes Keplers bild från 1606 med konjunktionerna från 1583 till 1763 inritade på ekliptikans stjärntecken.

Våren 1981 hade vi en fin trippelkonjunktion där planeterna var nära varandra i flera månader. Båda planeterna var nära opposition, så det spännande paret syntes många timmar varje natt. Eftersom detta var mitt första Jupiter-Saturnus-möte insåg jag inte hur ovanligt det var, och tog för få och som jag nu tycker fel sorts bilder (för långa brännvidder). I december 1980 möttes planeterna första gången, och mycket trevligt precis vid stjärnan Porrima (gamma i Jungfrun). Vidvinkelbilden från 17 december visar de ljusaste stjärnorna i Jungfrun (Virgo).

Jupiter körde så förbi, som på denna bild från en månad senare

På nästa bild från 7 april har båda planeterna backat i sina oppositionsslingor, och ligger nu närmare stjärnan eta i Jungfrun

Sen har jag ingen översiktsbild förrän från 26 november, när Jupiter redan hade hunnit långt förbi Saturnus.

Nästa möte, i maj 2000, visade sig ske för nära solen för att alls kunna observeras från Sverige, men under en julvecka i december 2020 befann sig Jupiter och Saturnus inom en måndiameter från varandra, med ett minsta avstånd på bara 6 bågminuter den 21 december. Paret var så nära solen att mötet bara syntes en kort stund på tidig kvällstid, så det gällde att vädret samarbetade. Det gjorde det dock inte en rekordmulen höst i Värnamo.  Den 26 november stod Jupiter flera grader till höger om Saturnus

och sen var kvällarna mulna nästan en månad i sträck(!) När jag den 25/12 fick en chans att observera hade Jupiter passerat, så att den nu låg 26 bågminuter till vänster om Saturnus. Planeterna ser tråkigt ljussvaga ut, men det beror på att jag på grund av den ljusa himlen bara kunde exponera 1/3 sekund.

Genom mitt 20cm-teleskop kunde jag ta ännu kortare exponeringar (här 1/125 s) som faktiskt visar Saturnus ring, men den låga höjden över horisonten ger en färgdispersion i jordatmosfären som gör planetens översida blå och undersidan röd.

Med lite längre exponering (1/20 s) kan man också ana tre Jupitermånar (om man ännu skulle tveka om att det är Jupiter man ser bredvid Saturnus).

Nu rör sig Jupiter alltså vidare bort från Saturnus, och man kunde tro att det skulle bli ett fint möte när planeterna i juli/augusti 2040 kommer nära varandra i Jungfrun. Det visar sig dock att Jupiter inte riktigt hinner fram till Saturnus innan de båda försvinner in bakom solen. Mötet sker inte förrän sista oktober, väl observerbart på morgonhimlen, med planeterna ungefär en grad från varandra. Nästa spektakulära möte kommer i april 2060 när en faktiskt kan se Jupiter, Saturnus och Venus alla tillsammans vid Plejaderna. Jupiter är dock mer än en grad från Saturnus. Nästa täta möte kommer 15 mars 2080, med Jupiter bara 6 bågminuter norr om Saturnus. Mötet sker dock på morgonhimlen, vilket för svensk del är helt fel (se Nordiskt problem).

Går vi bakåt i stället finner vi att även mötet i februari 1961 skedde relativt nära solen på morgonen, dvs knappast observerbart från Sverige. Planeterna kom dock även denna gång ganska nära varandra, ca 14 bågminuter. Det ytterligare förra var en gynnsam trippelkonjunktion i Väduren, med möten i augusti och oktober 1940 samt i februari 1941. Minsta avståndet mellan planeterna var dock i alla fallen omkring en grad. I oktober 1921 möttes planeterna oobserverbart nära solen.

Det visar sig f.ö. att det är mycket ovanligt med två trippelkonjunktioner på 40 år (1940/41 samt 1980/81). De två närmast föregående var 1425 samt 1682/83 och de två närmast följande 2238/39 och 2279!