Merkurius rör sig liksom Venus innanför jordens bana och kan bara ses vid sina elongationer omkring 20 grader från solen på himlen. Omloppstiden kring solen är bara 88 dygn, och även den synodiska omloppstiden (från t.ex. en undre konjunktion till nästa) blir så kort som 116 dygn. Det innebär minst tre kvällselongationer och tre morgonelongationer varje år, och från en ort nära ekvatorn alltså sex tiodagarsperioder per år med möjlighet att se Merkurius. Från Sverige är det mycket svårare. För att Merkurius ska vara över horisonten och solen rimligt långt under måste en kvällselongation infalla på våren eller en morgonelongation på hösten, se Nordiskt problem.  Många år har man bara en enda bra kvällselongation någon gång under våren/sommaren, och en bra morgonelongation någon gång under hösten/vintern. En sådan synbarhetsperiod kan vara ett par veckor, men man måste också passa på inom ett snävt tidsintervall (plus minus en kvart) ungefär en timme efter solnedgången eller en timme före soluppgången. Tittar man på en bra dag vid rätt tidpunkt är det lätt att se Merkurius, men utan planering har man ingen chans. Bilden här är tagen 7 maj 2008 och visar en typisk ljus vårkvällshimmel med Merkurius till höger nere vid horisonten (förgylld av en nymåne med jordsken).

Tidpunkterna för de bästa elongationerna förskjuts från år till år, men i en första approximation upprepas cykeln efter 13 år, eftersom 41 synodiska perioder är 13 år plus  3  dygn, så att vi i år (2017) har ungefär samma synbarhetsperioder som 2004 eller 2030.

En ovanlig höstmorgonbild är från den 8 oktober 2009, när både Venus och Saturnus fanns i samma synfält som Merkurius. (Vinkelavståndet mellan Merkurius och Saturnus var bara omkring 20 bågminuter).

Merkurius kan liksom Venus komma nära Plejaderna på vårkvällar vissa år, för närvarande 2008, 2009, 2014 och 2015 plus eller minus multipler av 13 år. De bästa åren är 2009 och 2015 när den närmaste passagen sker 29 eller 30 april, och just 2009 lyckades jag fånga både Merkurius, Plejaderna och en vacker nymåne i samma teleobjektivfält. Detta är en bild jag skattar mycket högt, för att den just är frukten av både omsorgsfull planering och sistaminutentur med vädret (se molnstrimma mellan månen och Merkurius!). För månens skull tog jag bilden den 26 april och inte den 29:e när Merkurius varit närmare stjärnhopen.