Stjärnor bildas ur moln av gas och stoft, och tunnare sådana moln gör sig ofta bra på bilder. De tjocka molnen, där stjärnbildningen verkligen pågår är oftast ogenomskinliga för synligt ljus, och det vi vet kommer ur observationer i infrarött och radio. I synligt ljus är det fiffigt att observera genom filter som bara släpper igenom ljus i smala våglängdsband centrerade på olika spektrallinjer. Liksom i hela universum är väte det klart dominerande grundämnet, och gasmolnen i Vintergatan syns tydligast just om man observerar vid vätets röda H-alfa linje. Vår ögon är dock inte särskilt känsliga för så långvågigt ljus, och inte heller de vanliga DSLR-kameror jag använder. Därför har jag inte brytt mig så mycket om nebulosor, och därför blir detta avsnitt kort.
Den nebulosa man inte kan förbigå är dock den i Orion, synlig som ett svagt töcken mitt i det ’svärd’ som hänger från Orions bälte.
Genom ett mindre teleskop ser man i centrum en fyrdubbel stjärna, Trapetset, omgiven av grönaktig nebulositet. På en kortexponerad (1 sekund!) bild genom min 20cm reflektor syns Trapetset och det gröna, men dessutom mer av rött Halfa-ljus. De fyra Trapets-stjärnorna är mycket tunga och mycket heta, och det är i stort sett deras ultravioletta ljus som joniserar ett stort område i vätgasen som sedan blir synligt i Halfa.
Med mer normal exponering blir detta centrum helt överexponerat, men man ser hur imponerande stor nebulosan är. Eftersom kameran är såpass okänslig för det röda Halfa-ljuset blir det en blandning med mycket blått ljus från heta stjärnor reflekterat mot stoft. Inne i nebulosan pågår stjärnbildning, vilket kan studeras med observationer i infrarött.
Det finns gott om nebulositet i ett stort område i Orion, och på denna teleobjektivbild (f=85 mm) syns utom den ’stora’ nebulosan (nere t.h.) bl.a. flera Halfa-nebulosor kring den nedre vänstra stjärnan i Orions bälte.
Men jag har som sagt varken utrustning eller tålamod att observera nebulosor, vilket kräver mörk himmel och långa exponeringar. Den s.k. Rosette-nebulosan blev dock ganska bra på drygt 10 minuter med Megrez-teleskopet (77 mm f/5). Man ser en ung stjärnhop i mitten och mörka stoftstrukturer i gasen.
Likaså kan man förstå varför detta kallas ’Nordamerikanebulosan’
Men sen är det i stort sett slut på bilder bra nog att visas upp…