Det oväntade när man tittar på en lista med närbelägna stjärnor är att så få är synliga med blotta ögat. Inom en radie av 5 parsec (=16,3 ljusår) finns det 52 stjärnsystem (flera dubbla eller multipla, så att de innehåller minst 74 enskilda stjärnor). Av dessa 52 är det bara 7 som är synliga utan kikare, och bara tre (alfa Centauri, Sirius och Procyon) som är bland himlens ljusaste. Den stora majoriteten är s.k. röda dvärgar, mycket mindre och ljussvagare än solen. Där finns också ett antal ännu mindre och ljussvagare ”bruna dvärgar”. Detta är stjärnor som är för lätta (<8% av solens massa) för att upprätthålla kärnfusion i sina kärnor, och som därför snabbt svalnar och blir mycket ljussvaga. Även om listan på närbelägna stjärnor är ganska  komplett ut till 5 eller 10 parsec fattas ännu en del inom 100 parsec, men astrometrisatelliten Gaia har på senare tid förbättrat statistiken avservärt. Gaia är dock ett litet teleskop, och begränsingen är att de svaga bruna dvärgarna är alltför ljussvaga för att kunna detekteras bortom 10 pc avstånd.

Den allra närmaste stjärnan (bortom solen) kallas Proxima Centauri, och är typiskt nog en M-dvärg hundra gånger för svag för att synas med blotta ögat. Den ingår dock som avlägsen tredje komponent i alfa Centauri-systemet, där de två huvudkomponenterna syns som en av södra stjärnhimlens ljusaste stjärnor. Avståndet till Proxima är omkring 4,24 ljusår, medan alfa (A+B) ligger vid 4,36.

Näst närmast ligger ”Barnards stjärna” på 5,96 ljusår. Denna stjärna har rekordet för egenrörelse på himlen, drygt 10 bågsekunder per år, vilket förstås var anledningen till att Barnard lade märke till den. Återigen är det en liten M-stjärna, bara synlig i teleskop. Här ser vi till vänster Barnards stjärna (B) på en dålig telebild från 1978 och till höger i samma fält (något skymt av träd…) på en bild från 2014. Vi ser direkt hur den rört sig norrut som om den vore en planet(!). Normalt kräver mätning av stjärnors minimala egenrörelser extrem noggrannhet, och här har en stjärna plötsligt flyttat sig 6 bågminuter.

Vid 6,5 ljusår ligger ett par bruna dvärgar (Luhman16), vid 7,3 ytterligare en (WISE 0855−0714), alla upptäckta i infrarött med satelliten WISE. WISE 0855-0714 är en brun dvärg som svalnat till en yttemperatur på ca -30 grader Celsius(!). Eftersom detta är 240 grader över absoluta nollpunkten strålar den ut mätbar infraröd värmestrålning, medan den förstås är helt osynlig i vanligt ljus.

Även den femte närmaste stjärnan, Wolf 359, 7,9 ljusår bort är mycket ljussvag, medan den sjätte (Lalande 21185) vid 8,3 ljusår åtminstone kan ses i fältkikare. Först på sjunde plats kommer Sirius, som är betydligt större, hetare och ljusstarkare än vår sol och dessutom ligger bara 8,66 ljusår bort. Kombinationen gör Sirius till himlens apparent ljusstarkaste stjärna.

Vid 8,79 ljusår ligger en dubbel M-stjärna (Luyten 726-8), vid 9,7 och 10,3 ljusår M-stjärnorna Ross 154 resp.  Ross 248. På elfte plats, 10,4 ljusår från solen, ligger den tredje stjärnan som är synlig för blotta ögat, epsilon Eridani. På  delad 16:e plats, 11,4 ljusår bort kommer nästa blotta-ögat-stjärnor, dels en ljusstark Procyon i Lilla Hunden och dels en svag stjärna i Svanen, 61 Cygni. Systemet 61 Cygni består av två K-dvärgar, och är känt som den första stjärna som man kunde mäta ett avstånd till 1838. Efter fler M-dvärgar kommer på 20:e plats tau Ceti (11,8 ljusår) och på 21 plats epsilon Indi (11,9 ljusår), vilka båda går att se med blotta ögat. På plats 22-52 finns sedan inte en enda stjärna som syns utan kikare!

Sådan är verkligheten i vår del av Vintergatan. Massiva och ljusstarka stjärnor är mycket ovanliga, men det är de som syns. Det finns sedan fler och fler med allt mindre massor, till ett  maximum vid massor omkring en tiondel av solens.  Eftersom de lättaste stjärnorna (och särskilt de bruna dvärgarna!) är så ljussvaga är dock frekvensfördelningen vid de lägsta massorna ganska osäker. Tendensen är i alla fall klar, de små, lätta stjärnorna dominerar, men de är så extremt ljussvaga att det behövs jätteteleskop för att se dem. Och även om solen kan verka ganska medelmåttig är den inte alls typisk, utan faktiskt en av de massivare och ljusstarkare i närmiljön.