Stjärnors ljusstyrkor som de syns på himlen mäts av deras apparenta magnituder. Den verkliga ljusstyrkan ges av den absoluta magnituden, dvs den magnitud man skulle se om stjärnan låg på ett standardavstånd av 10 parsec (32,6 ljusår). Absolut ljusstarka stjärnor är ovanliga, men eftersom de är ljusstarka syns de på stora avstånd. Detta exemplifieras väl av en lista på himlens apparent ljusstarkaste stjärnor. De 24 första på listan (bortsett från solen) har apparenta magnituder mellan -1,5(Sirius) och +1,5(Castor), medan deras absolutmagnituder varierar mellan +4 (alfa Centauri) och -7 (Deneb) eftersom alfa Centauri ligger bara 4 ljusår bort och Deneb nästan 3000!

Superjättar med absolutmagnitud -5 (tiotusen gånger starkare än solen) är egentligen mycket sällsynta, men finns med på listan just för att de syns på så långt håll. Mer normala jättestjärnor (absolutmagnitud kring 0, en faktor 100 ljusare än solen) är tusen gånger vanligare, men syns från en tusen gånger mindre volym av rymden, så båda sorterna finns på ljusaste-listan.

Den förvånande slutsatsen är alltså att den skenbara ljusstyrkan för en stjärna säger mycket lite om avståndet till den! Alfa Centauri eller Sirius lyser starkt för att de ligger nära, medan Betelgeuze och Rigel är superjättar hundra gånger längre bort. Numera har vi koll på skillnaden, men det är lätt att dra allt som syns bra över en kam. I någon mening är astronomer alltid i denna situation, att instrument och metoder fungerar ner till en viss magnitudgräns. Det som är för svagt för att observera kan vara något vanligt som man borde ha koll på, medan det som syns kan vara de ovanliga avvikelserna. Så är det med stjärnorna i vår omgivning, som beskrivs i avsnittet om närbelägna stjärnor.