Röda jättestjärnor når till sist ett stadium där de i princip förlorar det mesta av sin massa så att bara den heta kärnan blir kvar. Den utkastade massan bildar ett tunt skal runt kärnan som långsamt expanderar tills det är oskiljaktigt från det interstellära mediet. Den heta kärnan joniserar skalet, som sedan lyser i karakteristiska emissionslinjer. Resultatet på himlen är ett antal fascinerande nebulosaobjekt med mer eller mindre symmetriska former. (Det helt missvisande namnet ’planetariska’ fick nebulosorna på 1700-talet eftersom en del av dem är ganska runda, ungefär som den då nyupptäckta Uranus.)

Även om de flesta stjärnor av solens storlek så småningom blir planetariska nebulosor är det ett (astronomiskt sett) kortlivat fenomen, och i Vintergatan finns bara några tusen samtidigt. De flesta vi observerar är ganska avlägsna, och även om gasskalen kan vara flera ljusår i diameter blir de ganska små på himlen. Den troligen mest kända finns i Lyrans stjärnbild och kallas Ringnebulosan, M57. Ringnebulosan är så liten att den på en helbild av Lyran bara syns som en stjärna med ovanligt grön färg.

Med Megrez-teleskopet (f=360 mm) börjar man se en minimal skiva,

men först med 1000 mm brännvidd ser man varifrån den fått sitt namn

Man ser att själva ’ringen’ har en annan färg än centrum, eftersom den heta centralstjärnans förmåga att jonisera avtar utåt. Det är svårt att bestämma ett exakt avstånd till M57, men uppskattningarna hamnar kring 2000 ljusår. Den ’lilla’ ringen är då över ett ljusår i diameter!

Klart större än M57 är ’Hantelnebulosan’ M27 i stjärnbilden Lilla Räven. För att förstå namnet kan man titta på en kortexponerad telebild som just visar två tydliga lober, återigen tydligt gröna.

Med Megrez-teleskopet (f=360mm) blir intrycket ett annat

som förtydligas på en bild  med f=1000 mm

Vi ser en svag centralstjärna och två röda kalotter som indikerar andra fysiska förhållanden i utkanten av nebulosan. Hantelnebulosan ligger kanske 1400 ljusår bort, och den är då 2-3 ljusår i verklig storlek.

Många planetariska nebulosor är mindre än Ringnebulosan, och jag har inte försökt ta bilder av dem även om de är spännande att se på visuellt. Det finns bara en riktigt stor planetarisk nebulosa, Helixnebulosan, men den ligger på deklination -21 grader, under min trädhorisont. Vid tillfälle ska jag dock försöka med kameravridare och teleobjektiv…