Uranus har (minst) 27 månar, men det är bara fem som är någorlunda stora. De två yttersta, Titania och Oberon, är också de största, och upptäckta redan av Herschel själv 1787. De nästa två, Ariel och Umbriel upptäcktes 1851, medan den minsta och innersta, Miranda, inte upptäcktes förrän 1948. Det behövs ett ganska stort teleskop för att ens se Titania och Oberon, så det har jag aldrig gjort. Däremot var det lättare än jag hade trott att ta bilder av dem med mitt 20cm teleskop. Problemet är inte främst att de är ljussvaga, utan att de befinner sig nära planeten själv, som dränker dem i sitt sken. Det är alltså egentligen bäst med lång brännvidd, och mitt f/5 teleskop (f=1000 mm) var inte optimalt. Med hög känslighetsinställning på kameran syntes i alla fall de stora yttre månarna Oberon och Titania redan med exponeringstid 4 sekunder, medan 15 sekunder snarast var för mycket.

Så här kan hela synfältet se ut på en 30s-bild, med den överexponerade Uranus till vänster. De ljusaste stjärnorna är av magnitud 9-10 och de svagaste kanske 14-15.

En detaljbild av Uranus med 8s exponering visar tydligt Titania och Oberon precis där de ska vara enligt efemeriderna denna kväll den 29/10 2019.

Intressant nog finns det också ett tredje objekt som man kunde ta för en måne, men det är troligen en bakgrundsstjärna som råkar ligga så nära planeten. De tre inre månarna är dränkta i ljuset från den överexponerade planetskivan.