Planeten Uranus är så avlägsen att det knappast lönar sig att försöka observera dess lilla skiva. Om man inte förstorar kraftigt ser den ut som en stjärna på himlen, så man får verkligen beundra William Herschel som 1781 faktiskt upptäckte den bara genom att den inte var stjärnlik! Till ljusstyrkan är Uranus nätt och jämnt synlig för blotta ögat, och den är lätt att leta upp med en fältkikare om man har en karta. Omloppstiden runt solen är 84 år, och det är svårt att som enskild människa hinna se den fullborda ens ett varv längs ekliptikan. Här ser vi den först 1965-1982 på några spridda foton.
Min första vår som amatörastronom observerade jag Uranus i Lejonets stjärnbild. På den tiden hade jag inte alls förstått hur man borde ta astrofoton, utan satte en kamera efter en 20×80 kikare vilket i sig gav bedrövlig kvalitet på bilderna. Sen försökte jag vrida alltihop manuellt under exponeringarna, så att slutresultatet blev bilder med bara några få enorma blaffor av de ljusstarkaste stjärnorna. Jag har bevarat ett par exponeringar av Uranus och några stjärnor i Lejonet, tagna (troligen) den 24 februari(a) och 1 mars(b) 1965. (Negativen är lagda över varandra så att två gemensamma stjärnor ligger nära varandra, medan Uranus alltså flyttat sig).
En bättre bild visar Uranus nära Spica i Jungfrun den 7 maj 1974
Sen följer en trevlig bild från 2 maj 1978, tagen med teleobjektiv och driven kamera, när Uranus passerade nära dubbelstjärnan alfa i Vågen, Zubenelgenubi
Den skymtar svagt nära paret omega1/omega2 i Skorpionen på en bild från12 maj 1982,
Sedan försummade jag länge Uranus helt, medan den vandrade genom de sydliga stjärnbilderna Skytten, Ormbäraren och Stenbocken.
Först på senare år har jag åter börjat följa hur den sakta kryper uppåt igen längs ekliptikan. Först en bild från 4 december 2007 med Uranus i Vattumannen
Den 7 november 2010 ser vi den i Fiskarna nära Jupiter, men fortfarande med stjärnan phi Aqr (som den var nära 2007) nere till höger på bilden. Uranus lyser ungefär lika starkt som Jupiters yttersta stora måne, J4=Callisto, men är egentligen tio gånger större i diameter. Det är det 4 gånger större avståndet till solen som gör att Uranus inte lyser starkare. (På sidan Jupiter plus Uranus tittar jag närmare på mötena mellan Jupiter och Uranus).
Den 3 januari 2013 hade Uranus kommit fram till stjärnan med Flamsteed-numret 44, fortfarande bara mitt i Fiskarna.
Det är intressantare att faktiskt se Uranus röra sig under kortare intervall. Här syns den under delta i Fiskarna (Psc) på ett par bilder från 2014. Det är nära oppositionen(7/10), och Uranus rör sig sakta ’bakåt’ sett från jorden.
Hösten 2016 befann den sig nära zeta i Fiskarna, återigen i retrograd rörelse efter opposition den 15/10.
Ännu 2018 fanns den nära omikron i samma stora stjärnbild Fiskarna. Planeten har dock precis kommit över gränsen till Väduren, där även den ”felmärkta” 54 Cet (Cetus=Valfisken) befinner sig.
Uranus rör sig nu i de rätt anonyma gränstrakterna mellan Väduren, Fiskarna och Valfisken, och på bilden från 29/11 2019 finns inga ljusstarka stjärnor. Infällt är en bild från oppositionen den 29/10, med Uranus precis i kanten. Man ser tydligt att den under månaden rört sig ett stycke åt höger.
Hösten 2020 var vädret bedrövligt, och på denna jämförelse ser man dels Uranus på en disstörd bild från före oppositionen (31/10), och sedan inte förrän nära vändpunkten när den efter bakåtrörelsen ska börja röra sig åt vänster igen.
Även oppositionen i november 2021 försummade jag, men här ser vi hur Uranus i början av 2022 rör sig förbi 29 Arietis (som syns på bilderna härovan)
Oppositionen 2022 var den 10 november, och här ser vi den retrograda rörelsen på ett par bilder från december. Uranus befann sig fortfarande i ett ganska anonymt område i Väduren.
Även 2023 slarvade jag med bilder, och kan bara visa ett par med två månaders lucka. Oppositionen var den 4/11, och Uranus har hela tiden rört sig i retrograd led. Vi känner igen stjärnan rho Arietis från 2022-bilderna.
Jupiter har nu igen kommit ikapp Uranus, se Jupiter+Uranus.
Uranus kommer inte att nå sin största nordliga deklination förrän ungefär 2033.