På senare år har vi insett att det utanför Neptunus finns ett andra asteroidbälte (”Kuiperbältet”) med ett stort antal ”TransNeptuniskaObjekt” (TNO). Pluto är bara ett av dessa, och har därför (under vissa protester) fråntagits statusen som en av solens ”riktiga” planeter. Det f.n. största kända TNO-objektet heter Eris, men Pluto är i stort sett lika stor, och har dessutom sin unikt stora måne Charon. En del TNO-objekt har mycket excentriska banor, och extremfallet Sedna kommer som längst nästan 1000 gånger längre bort från solen än jorden. Utifrån banorna hos dessa speciella TNO:er har man diskuterat om det kan finnas en nionde stor planet  (tiotals jordmassor) långt från solen, men ännu är detta bara spekulationer. (Det lite oväntade är ju hur svårt det är att upptäcka en så stor himlakropp såpass nära. Förklaringen är att planeten  bara lyser med reflekterat solljus, som då först försvagas som 1/r^2 innan det reflekteras och sedan med en ytterligare faktor 1/r^2 innan vi tar emot det. En planet 400 a.e. från solen lyser alltså 10000 gånger svagare än en ute vid Pluto, vilka redan de är svåra att hitta.

Med min 20cm-reflektor skulle det inte vara omöjligt att ta en bild av Pluto, om den inte hade legat så illa till långt söderut på himlen, vid deklination -22 grader. Jag kanske ändå måste försöka, eftersom deklinationen fortsätter att minska, med en vändning vid -24 grader först omkring 2030. Pluto når inte himmelsekvatorn (deklination 0 grader) förrän 2110.