Solen är den enda stjärna vi kan studera i detalj, och den är så ljusstark att problemet oftast är att inte bli bländad. Även om förutsättningen för livet på jorden är solens långsiktiga stabilitet, så vet vi att solytan och solens yttre atmosfär (kromosfären och koronan) uppvisar stora variationer på olika kortare tidsskalor. Det man kan märka även med minsta möjliga teleskophjälp är ju att det på solytan (ofta) finns ett antal mörka områden, ”solfläckar”. Vi vet nu att fläckarna ser mörka ut för att temperaturen där är lägre, vilket i sin tur hänger ihop med att där finns starka magnetfält. Antalet och storleken av fläckarna kan tas som ett mått på ”solaktiviteten”, som verkar variera i en ungefär 11-årig cykel. På kortare sikt märker man att fläckarna kan ändra utseende från dag till dag, men framför allt ser man att solen roterar kring sin axel, 1 varv på ungefär en månad. Solen har ju ingen fast yta och fläckarnas rörelser visar faktiskt snabbast  rotation vid ekvatorn (25 dygns period) och långsammast nära polerna (34 dygns period).  Denna s.k. ”differentiella” rotation verkar vara en viktig faktor när man ska förklara 11-årscykeln som en effekt av en slags ”uppvridning” och förstärkning av solens magnetfält.

Jag har inte fotograferat solen särskilt aktivt, men här är en serie från mars 1982 som visar både rotationen och verkliga ändringar i den stora fläckgruppen

Med filmteknik kan man få skarpa solbilder, även med en liten 7 cm f/6 refraktor. Dessa bilder är från 1 augusti 2014

Och dessa från den 12 april 2016

Sedan solfläckscykelns (ovanligt svaga) maximum 2014 har aktiviteten nu också under minimum (2018 och 2019) varit ovanligt låg, och solen har månader i sträck varit fläcklös.