Saturnus har en mycket stor måne, Titan, som med en tjock atmosfär och sjöar av flytande kolväten är en extremt spännande himlakropp. Den går i en nära cirkulär bana runt Saturnus, med perioden 15,95 dygn. Titan syns redan i små teleskop som en 8 magnitudens stjärna nära planeten, och har detaljstuderats bl.a. av rymdsonden Cassini som under mer än 13 år i bana runt Saturnus samlade data och tog bilder. Med Cassini följde också landaren Huyghens, som den 14 januari 2005 t.o.m. landade på Titan och under 90 minuter sände data från ytan.

Sedan följer ett antal mellanstora månar: Mimas, Enceladus, Thetys, Dione, Rhea och Iapetus. Rhea och Iapetus är störst och  går relativt lätt att se i mindre teleskop. De övriga fyra går i banor närmare planeten, och blir genom närheten till Saturnusskivan svårare att se. I anslutning till ringarna finns flera små satelliter med direkt gravitationellt inflytande på ringarna, men liksom för Jupiter är de flesta av Saturnus över 60 månar s.k. irreguljära satelliter i ganska vida banor, tänk infångade asteroider.

För att få bilder av Saturnus månar måste man använda så lång brännvidd att de syns bredvid planetskivan. Exponerar man för kort ser man dem inte, och exponerar man för länge kan de drunkna i den överexponerade Saturnusbilden. Jag har inte aktivt experimenterat med detta, och har bara några få bilder att visa.

Titan syns förstås lättast, här t.o.m på en bild (29/7 2017) med teleobjektiv (170 mm brännvidd)

Med teleskop ser man fler månar, men denna bild genom mitt gamla C5-teleskop (29/4 2009) visar att inte ens brännvidden 1250 mm räcker till om man (som vanligt) exponerar flera sekunder. Planeten blir så överexponerad att månarna försvinner.

Det blir bättre med filmteknik (många kortare exponeringar), men oftast syns ändå bara Titan och Rhea, som på dessa bilder (17/5 2014 resp 6/6 2015)

Denna bild (1/5 2013) är kanske den bästa jag har, men de två inre av de mellanstora månarna, Mimas och Enceladus, saknas fortfarande.