Mars är en liten planet, nästan bara hälften av jorden i diameter och en tiondel i massa. Som beskrivs i Mars-avsnittet på Titta själv! varierar minsta avståndet till jorden vid oppositionerna mellan 0,36 och 0,69 a.e. , och de s.k. periheloppositionerna med litet avstånd är alltså extra gynnsamma om man vill studera Marsytan. Tyvärr för oss i Sverige infaller de också bara när Mars befinner sig långt söderut på himlen. Om man vill ha avstånd mindre än 0,50 au och deklinationer större än -5 grader blir det faktiskt bara 6 gånger på 79 år. Jag har nu varit med om fyra sådana oppositioner (1973, 1988, 2005 och 2020), medan de två nästa kommer 2035 och 2037. Opositionen den 28 oktober 2052 blir sedan ganska lik den den 25 oktober 1973, och man har en period på 79 år när oppositionerna upprepar sig ungefär på samma sätt. Mars opposition i maj 2016 klarade nästan 0.5 au-gränsen, men deklinationen var -22 grader. Två år senare (2018) var Mars bara 0,39 au från jorden i slutet av juli, vilket då räknas som en mycket gynnsam opposition. Deklinationen var dock -25 grader, så från norra Norrland kom Mars inte ens över horisonten!
Enda sättet att få fram detaljer på den lilla Marsskivan är genom att filma genom teleskopet, och sedan kombinera de bästa av kanske tusen enskilda filmbilder. Den tekniken har jag bara använt sedan 2010, och alltså bara vid den senaste av de tre gynnsamma Marsoppositionerna.
Ett par bilder från oppositionen 2012 (26/2 resp. 6/3) visar i alla fall en tydlig polarkalott och en del mörka markeringar
Den 23 april 2014 filmade jag under så lång tid att man kan märka hur planeten roterar. Första bilden är tagen 22.48 och den andra efter midnatt klockan 00.25, och man ser hur den stora mörka formationen Syrtis Major har roterat fram på skivan.
Oppositionerna 2016 och 2018 var som sagt alldeles för sydliga, och planeten kom inte över min trädhorisont. Sen kom 2020, med stora förväntningar, men vädret vägrade samarbeta. I september kunde jag observera många kvällar, men seeingen var sällan bra. I oktober, när Mars var som närmast, blev det en enda klar natt, och i november var Mars redan klart mindre.
Jämfört med bilderna ovan blev det i alla fall mycket bättre, och man ser att Mars nu vände den södra polen mot jorden (och solen). Polarkalotten är tydligast i början, eftersom den del som består av frusen koldioxid snabbt försvinner. Den del som är vattenis finns kvar även på de senare bilderna.
Jag hade hoppats få observationer av hela Marsytan, men som syns av bilden här nedan blev täckningen ganska ojämn. CM står för Central Meridian, och siffrorna motsvarar alltså longituden (i grader) för mittpunkten av skivan. De nedre högra bilderna visar Syrtis Major ur en annan vinkel än 2014.
