Stora kometer som syns med blotta ögat är ganska sällsynta, men med kamera och teleskop kan man nästan alltid se några svagare objekt. Dels finns det ett antal ”periodiska” kometer, vars banor man känner och alltså kan följa hela tiden, och dels upptäcks det varje år många ”nya” kometer, av en slump inkastade mot det inre solsystemet. Definitionen av en komet är ju att den ska omges av ett gas- och stofthölje, och detta kan bildas bara om kometen kommer nära solen.

Av de periodiska kometerna är förstås Halleys den i särklass mest kända och (normalt) ljusstarkaste vid sina solpassager vart 76:e år. Senaste gången var ett trist undantag, där kometen nådde sitt perihelium på andra sidan solen från jorden räknat, så att vi helt missade den största ljusstyrkan. Jag fick bara några enstaka bilder, den bästa (med teleobjektiv) från 13 januari 1986.

Annars är de flesta periodiska kometer ganska oansenliga, men det beror mycket på geometrin. Ett par har nyligen råkat komma ovanligt nära jorden, här först komet 252P/LINEAR den 5 maj 2016

och här komet 41P/Tuttle-Giacobini-Kresak den 3 mars 2017

Båda bilderna är tagna med min 20 cm reflektor, dvs kometerna var egentligen ganska ljussvaga. (Komet 41P rörde sig så snabbt att stjärnorna blev streck på en summering centrerad på kometen.) Båda kometerna har perioder på drygt 5 år, vilket är mycket typiskt för gruppen ”kortperiodiska”.

Det är mer spännande med ”nya” kometer, på sin första passage nära solen. (Efteråt blir en del infångade och sedan periodiska, medan en del lämnar det inre solsystemet för åtminstone tusentals år). En del blir ganska ljusstarka, som komet C/2011 L4 PANSTARRS i mars 2013. Trots att jag bara kunde ta korta exponeringar med fast stativ visade den en fin svans på kvällshimlen.

En annan fin komet var C/2013 R1 Lovejoy, som med 20cm-teleskopet redan på 30 s visade en intressant smal jonsvans

Terry Lovejoy är en flitig kometupptäckare, och även C/2014 Q2 Lovejoy var fin genom 20cm-teleskopet den 7 februari 2015

En typisk komet syns bara ganska kort tid, men ofta lätt synlig på färgbilder som en grön fläck. Det gröna kommer från starka spektrallinjer av kol (C_2) och cyanid (CN)_2 (vilka lätt exciteras även om kol och cyanid inte alls är några stora beståndsdelar av kometen!). Komet C/2014 E2 Jacques var synlig på hösten 2014, här först på en telebild från 20 augusti.

Genom Megrez-teleskopet (72 mm f/5) anar man den 23 augusti en svans

som genom 20cm-teleskopet knappast är tydligare den 27 augusti

Den 15 september är kometen svagare igen. Här överglänses den på en telebild av den kända Hantelnebulosan (M27)

och en vecka senare är den ännu oansenligare

Så vandrar kometerna förbi, de flesta ännu mycket svagare.

Våren 2020 var dock speciell, när först komet  C/2020 F8 (SWAN) och sedan den lika upphaussade C/2019 Y4 (ATLAS) blev mycket svagare än förutsagt. Osannolikt nog fick vi sedan ändå en stor show av C/2020 F3 (NEOWISE). Problemet för oss i Sverige var att kometen var som ljusast mitt i juli, dvs på en alltför ljus himmel. Med teleskop kunde man i alla fall lätt ta fina bilder, här med 360 mm brännvidd

och här med 1000 mm

men det var med kortare brännvidd (85 mm) man anade att svansen egentligen var mycket längre

Senare i juli blev det ’kometgröna’ i huvudet tydligare, här på en bild tagen med 200mm teleobjektiv.

Fler bilder av NEOWISE finns på astrokonsult.blog.