I avsnitten under Titta Själv! ovan har jag förstås utgått från något slags ”nutid”, med Polstjärnan nära Norra Himmelspolen, men så har det inte alltid sett ut. Redan Hipparchos (ca 150 f.Kr.) upptäckte att stjärnorna verkade ändra sina lägen i förhållande till ”vårdagjämningspunkten”, vilket vi nu inser beror på att jordens rotationsaxel långsamt vrider sig i rymden. Denna rörelse, den s.k. precessionen, innebär att Norra Himmelspolen med en period på ungefär 26000 år successivt rör sig runt i en cirkel på stjärnhimlen. Det är bara under ett par hundra år av varje sådant varv som Norra Himmelspolen råkar peka mot en såpass ljusstark stjärna som Polstjärnan, dvs vi har tur! Bilden visar Norra Himmelspolens ungefärliga läge vid olika tidpunkter. Vi ser Polstjärnans idealiska läge för oss omkring AD 2000, medan den för 2000 år sen inte alls fungerade lika bra. För 5000 år sedan låg stjärnan Thuban också nära polen, men den är betydligt ljussvagare.

Polens olika lägen innebär också drastiskt olika stjärnpositioner, så att man på stenåldern för 10000 år sedan t.ex. inte alls kunde se Orion från Sverige, medan Skytten och Skorpionen låg väl synliga norr om himmelsekvatorn.