Även om månens landskap är oföränderligt och välkänt kan man inte låta bli att fascineras av alla detaljer. Även med ett litet teleskop ser man mängder av kratrar, och inser hur olika en månformation kan te sig beroende på belysningen. Som man snabbt märker är det nära ”terminatorn”, gränsen mellan mörker och ljus, som månens berg och kratrar ser imponerande ut med långa skuggor. Detta är dock mest en synvilla, och nästa (eller föregående) kväll är skuggorna korta igen. Nära fullmåne syns skuggor bara nära månranden, och det är ibland svårt att alls urskilja normalt iögonenfallande kratrar.

För att få ett realistiskt intryck måste man alltså observera vid många olika belysningar, och som jag beskrivit i avsnittet månfaser missar man lätt de avtagande faserna. Och även om det ”i stort sett” är samma sida av månen man ser hela tiden så gör den s.k. librationen att det blir stora skillnader i randområdena. Genom att hålla flitig utkik kan man se mer än halva månytan, och att täcka alla kombinationer av fas och libration är en utmanande uppgift.

Eftersom jag tyckt det har varit roligt att filma månen genom min 20 cm reflektor har jag många månbilder, och det finns många ikoniska formationer att exemplifiera med. På norra delen av månen är nog området kring Plato bland de mest kända. (Jag använder de engelska standardnamnen, så Plato är alltså den grekiske filosof som vi på svenska kallar Platon). Här ser vi först Plato ännu i skugga, med den breda ”Alpdalen” (genom bergskedjan Alperna) tydlig i mitten t.h. Pico och Piton är två isolerade berg nere på Mare Imbrium (Regnens Hav).

Med bara lite ändrad belysning ser man här dramatiska skuggor på botten av Plato

Ytterligare något ökad solhöjd gör skuggorna kortare (på en annars lite halvbra bild)

En ovanligt skarp bild blev det däremot 1 maj 2012 när man anar tre (en dubbel, så egentligen fyra) små kratrar på botten av Plato, vardera omkring 2,5 km i diameter

Lika bra seeing var det den 7 februari 2017

Nära fullmåne blir intrycket helt annorlunda

och sen har jag få användbara bilder vid avtagande fas. På denna ser man i alla fall att ljuset nu faller från andra hållet

 

Så här kan man fortsätta med andra kända kratrar, och det är svårt att gå förbi den imponerande Copernicus. Här syns den först i skugga.

och här med halva botten belyst

De många små kratrarna som bildades vid det stora nedslag som skapade Copernicus syns fint på bilder som den här

När månen närmar sig full blir detaljerna svårare att se

och vid fullmåne utmärker sig Copernicus bara genom sitt stora system av ljusa strålar

Trist nog har jag sedan inga bra bilder av Copernicus vid avtagande fas…

Det blir lättare att få ”sol från två håll” om man väljer kratrar på östra sidan av månen, t.ex. den fina trion Theophilus, Cyrillus och Catharina som här syns vid soluppgång.

Det räcker med en liten ändring av belysningen för att få stora ändringar av skuggorna vid terminatorn

Vid halvmåne är de tre kratrarna fortfarande tydliga (och vi ser under dem den slingrande förkastningen Rupes Altai ut från Piccolomini)

Sedan försvinner alla skuggor närmare fullmåne, så att kratrarna blir allt otydligare

Efter fullmåne ser vi kratrarna belysta från andra hållet

Här närmar sig terminatorn, och vi ser långa skuggor längs Altai-förkastningen (jmf ovan)

Här har vi till sist trion vid solnedgång, med hela botten av Theophilus i skugga

Två mycket stora kratrar nära östra randen är Langrenus och Petavius. Under en stor del av månaden är de (särskilt Petavius) nästan osynliga, men nära ny och strax efter full kan man se dem i sin fulla glans. Här först en bild från 11 mars 2016, när månens fas inte var mer än ca 10%

Med månen fortfarande som skära (17%) har man följande bild (19 april 2018)

Vid månfas 25% börjar Petavius bli klart svårare att se, och området kring Holden B att ljusna

Tendensen fortsätter, här är månfasen 35% (20 maj 2018)

Redan vid halvmåne( 54%, 15 februari 2016) får man anstränga sig att hitta Petavius, när Holden B tar över som blickfång.

Petavius (och även Langrenus) är fortsatt svåra att se ända fram till och med fullmåne, när man här (-99,9% fas, 17 november 2013) börjar ana skuggor vid randen

Sen går det fort, redan vid fas -98,8% (23 februari 2016) är Petavius med sin ovanliga förkastning åter en spännande krater

Vid fas -95% (6 november 2018) ligger Langrenus och Petavius på terminatorn med dramatiska solnedgångsskuggor, medan Holden B nu ser helt ’vanlig’ ut, utan sin ljusa omgivning.

Sedan dröjer det till nästa nymåne innan man kan se dem igen.