Eftersom månens rotationsaxel lutar ungefär 5 grader mot ekliptikan blir det automatiskt så att man under månaden ibland ser mer av månens södra polområde och sedan efter två veckor mer av det norra. Och eftersom månbanan är elliptisk sker banrörelsen snabbare än genomsnittligt när månen är nära perigeum och långsammare när den är nära apogeum. Månen roterar dock kring sin axel med konstant vinkelhastighet, vilket då leder till att man under månaden först ser 6 grader mer av västra randen och sedan två veckor senare 6 grader mer av den östra randen. Dessa två stora (plus en del mindre) effekter kombineras på ett komplicerat sätt till det man kallar månens libration, vilken brukar kvantifieras som en vinkelavvikelse i longitud och en i latitud för månens apparenta medelpunkt (som i snitt har longitud och latitud lika med 0).

När librationen i latitud är positiv ser man mer av området kring månens nordpol, och tvärtom. När librationen i longitud är positiv ser man mer av månens östra rand, och tvärtom. Ofta kombineras effekterna så att man t.ex. först ser randområdet i nordost ovanligt bra, och två veckor senare i stället randen i sydväst. Librationen är symmetrisk, men en morgontrött observatörs preferens för tilltagande månfaser gör att man oftast bara kan utnyttja den positiva librationen i longitud. (När västra månranden skulle synts bra ligger den oftast i skugga, synlig bara efter fullmåne).

En klassisk markör för precessionen är Mare Crisium. Här ser vi först en bild (6/12 2016) där librationen i longitud är stakt negativ, och Mare Crisium därför syns hoptryckt nära månranden.

Som kontrast kan vi ta följande bild (11/5 2016) med positiv libration i både longitud och latitud, vilket gör Mare Crisium mycket rundare och längre från kanten.

Librationen i latitud syns bäst på fullmånebilder. Här först en från 25/10 2007, där de sydliga områdena syns bäst

och här en från 13/12 2016 där norr prioriteras.

Skillnaderna är större än man normalt tänker sig, och kan utan vidare märkas med blotta ögat av en uppmärksam observatör.

Jag har inte systematiskt försökt utnyttja gynnsamma librationer, men för vissa kratrar är det uppenbart att de bara syns ibland. T.ex. ligger månens nordpol i kratern Peary, som då förstås bara syns när librationen i latitud är ordentligt positiv. Här först en bild från 11/11 2014 med 7 graders positiv libration i latitud, där Peary är väl synlig ovanför det stora ’klöverbladet’ Meton.

På nästa bild, från 24/5 2018 är librationen i latitud i stället -5 grader, och man har problem redan med Scoresby

Den fina kratern Pyhagoras kräver också stor nordlig libration. Här först på en bild från 6/3 2012, med libration +7 grader

Vid nordlig libration -3 grader är den knappt synlig (bild från 9/4 2017)