Den populäraste banan för kommunikationssatelliter är det s.k. geostationära bandet 35786 km över ekvatorn. Omloppstiden för en sådan satellit är mycket nära ett stjärndygn, vilket innebär att den i princip ”står stilla” sett från jordytan. Antenner för sändning och/eller mottagning kan därmed en gång för alla riktas in, och satelliten blir synlig från kanske en tredjedel av jordytan samtidigt. Eftersom denna bana är så eftersökt är det numera trångt där uppe, med hundratals satelliter som får dela på varvet. Från en given ort kommer det geostationära bandet att projiceras ganska nära som en deklinationscirkel söder om ekvatorn, i Sverige ungefär -8 grader (mellan -7,8 i Skåne och -8,4 från övre Norrland). Om man tar ett foto av stjärnhimlen (med vanlig följning) vid denna deklination får man ofta ett eller flera spår av sådana satelliter, som alltså inte följer himlens vanliga rörelse. Den 3 oktober 2016 observerade jag t.ex. Neptunus nära den ljusa stjärnan lambda i Vattumannen, och såg direkt en grupp geostationära spår ovanför en grantopp.

När jag 50 minuter senare riktade kameran mot samma gran ligger gruppen av geostationära kvar, medan det är helt andra stjärnor i närheten.

Man kan också göra tvärtom, stänga av följningen så att alla stjärnor blir spår . Det  gjorde jag (också vid lam Aqr) den 27 september 2014, och de geostationära satelliterna  syns då som tydliga prickar.

Jag tog tre successiva bilder och summerade dem för att framhäva satelliterna. Sedan försökte jag (mödosamt) lista ut identiteterna, vilket inte är så lätt när de ligger så tätt. Detta är några namn, liksom identiteterna på stjärnspåren

Liksom man under några år kunde se ”solkatter” från Iridiumsatelliter kan man vid sällsynta tillfällen se en geostationär satellit lysa ovanligt starkt. Den 12 oktober 2021 la jag plötsligt märke till att stjärnan theta i Vattumannen såg ovanligt ljusstark ut. Jag hade en kamera igång, och såg på bilden att jag fick ett litet streck, så jag tänkte att det var ett ovanligt stationärt flygplan eller en långsam satellit. Först senare insåg jag att det faktiskt var en i raden av geostationära satelliter som hade nått magnitud 2 eller 3, mot normalt svagare än 10(!)

Bilden (klicka för att se tydligare) visar vid ”s” en grupp normalsvaga satellitstreck, vid ”S” en ovanligt stark, medan ”X” är spåret av den geostationära satellit som jag faktiskt kunde se med blotta ögat! Det som krävs är att solen speglas i någon stor solpanel i precis rätt riktning. Om solpanelerna är riktade vinkelrätt mot ekvatorsplanet borde detta lättast kunna ske de dagar då solens deklination är ungefär samma som satelliternas band över himlen. För observationen ovan stämmer detta precis, både theta Aqr och solen hade deklination -7,7 grader!

Nästan samma datum ett år senare, den 12 oktober 2022 var det starkt månsken, och jag försökte egentligen bara ta en bild av en svag asteroid. Jag hade dock koll på att den rörde sig i trakten av det geostationära bandet, och kunde faktiskt återigen se en abnormt ljus geosatellit! Exponeringstiden är bara 6 sekunder (för månskenets skull), men jag kunde följa en liten grupp geostationära satelliter som korta streck medan kameran följde stjärnhimlen. Den ljusaste satelliten är nästan lika ljus som iota och eta Ceti (3,5-3,6).