Innehåll
Astrokonsult
Aktuellt!
Blogg
Himlascener
Praktik
Himlavalvet
Stjärnbilder
Månen
Planeter
inre
yttre
dagar
år
Förmörkelser
Satelliter
Vackra syner
Teori
Forntidsastronomi
Frågor och svar
(anti)Astrologi
Planeter

De stora planeterna

Det finns i solsystemet fem ljusstarka planeter som för blotta ögat ser ut som stjärnor. Om man lägger märke till deras positioner bland de andra stjärnorna på himlen märker man dock att de från dag till dag verkar flytta sig lite, de är "vandringsstjärnor". På bilden här ovanför är de tre ljusaste objekten planeter. De ser ut att ligga ungefär längs en linje, eftersom alla planeter (inklusive jorden) rör sig i nästan samma plan, ekliptikaplanet. Både jorden och planeten rör sig, och den skenbara rörelsen på himlen sker med olika hastighet och ibland olika riktning. Några bildexempel på planetrörelse över kortare eller längre tidsintervall ges nedan i avsnitten dagar resp. år. Planeter innanför eller utanför jorden uppför sig principiellt olika, vilket behandlas på sidorna för inre resp. yttre planeter. Merkurius har fått en egen sida, eftersom den är såpass svår att få syn på. De inre planeterna kan sett från jorden ibland passera över solskivan, vilket också behandlas speciellt på sidan om Passager. Jätteplaneterna Uranus och Neptunus befinner sig så långt från solen att de inte syns för blotta ögat, och deras omloppstider runt solen är så långa (84 resp. 165 år) att de många år i taget håller sig i samma stjärnbild. 

 

Redan i en fältkikare kan man urskilja Jupiters fyra stora månar, upptäckta av Galilei för precis 400 år sedan. 

 

Asteroiderna

Sedan länge har vi också känt till att det i området mellan Mars och Jupiter finns en stor mängd "småplaneter" eller "asteroider". Den första upptäcktes redan 1801, och nu känner vi till hundratusentals av dem. Småplaneten nr 4, Vesta, kan i gynnsamma fall bli så ljus som magnitud 6, dvs nätt och jämnt synlig för blotta ögat, men de flesta asteroiderna är mycket mindre och mycket ljussvagare. Främst knyts intresset nuförtiden till den lilla minoritet som har "jordkorsande" banor. En planetbana förändras långsamt hela tiden, allteftersom den dras hit och dit av de stora planeternas gravitation. Normalt är ändringarna mycket små, men man kan inte helt utesluta att en asteroid hamnar på kollisionskurs med jorden. Om den också är större än en kilometer i diameter skulle följderna av en kollision bli katastrofala, och många sökprojekt pågår där man försöker hitta alla potentiellt farliga småplaneter. Om man får tillräcklig förvarning hoppas man i värsta fall kunna "knuffa" asteroiden tillräckligt för att den ska missa jorden.

 

Kuiperbältet

På senare år har vi insett att det utanför Neptunus finns ett "andra asteroidbälte" med ett stort antal mindre "TransNeptuniskaObjekt" (TNO). Pluto är bara ett av dessa, och har därför (under vissa protester) fråntagits statusen som en av solens stora planeter. Det f.n. största kända TNO-objektet kallas Eris, men Pluto är fortfarande god tvåa. En del TNO-objekt har mycket excentriska banor, och extremfallet Sedna kommer som längst nästan 1000 gånger längre bort från solen än jorden.

På den stora bilden (från 26 april 1982) syns från vänster Jupiter, Spica (=alfa i Jungfrun), Saturnus, Porrima(=gamma i Jungfrun) och Mars.

 

Lilla bilden (från 6 februari 1979) visar hur man kanske med en fältkikare kan urskilja några av Jupiters stora månar. Till höger om planeten finns både Io och Europa, men de flyter på bilden ihop till en prick. 

Senast uppdaterad
2017-10-18 13:32