Innehåll
Astrokonsult
Aktuellt!
Blogg
Himlascener
Praktik
Himlavalvet
Stjärnbilder
Månen
möten
Planeter
Förmörkelser
Satelliter
Vackra syner
Teori
Forntidsastronomi
Frågor och svar
(anti)Astrologi
Möten mellan månen och planeter/stjärnor

Månen vandrar ju ett varv runt ekliptikan på mindre än en månad, och man väntar sig kanske att den under vägen ska passera nära (eller t.o.m. över) ett antal ljusstarka stjärnor och planeter. I själva verket är månskivan mycket mindre än man tror, och även nära missar är sällsynta. När månens ”longitud” längs ekliptikan är densamma som en stjärnas eller en planets säger man att de står i konjunktion med varandra. De har dock då normalt olika ”latitud”, dvs avstånd norr eller söder om ekliptikan. Månbanan lutar ungefär 5 grader mot ekliptikan, vilket innebär att månen oftast är flera grader norr eller söder om ekliptikaplanet. Jupiter och Saturnus befinner sig alltid inom några få grader från planet, medan Mars och Venus kan avvika mera. Slutresultatet är i alla fall att månen för det mesta missar planeten rejält vid konjunktionerna. Det är heller inte säkert att den närmaste passagen infaller under nattetid, och om månen är nära full kan man kanske inte ens se planeten i det bländande månskenet.

Det här framgår rätt tydligt från Himalascener, vilken har just månens konjunktioner med planeterna som grundstruktur. Det är rätt sällan som ”allt stämmer”, så att man får ett lätt observerbart och ända nära möte mellan månen och planeten. Ännu sällsyntare är det att månen verkligen tycks passera över planeten, det som kallas månockultation. Dels krävs det allmänt sett att planeten och månen har samma latitud vid konjunktionen, och dels krävs det också att man befinner sig i ”rätt” del av världen. Man kan tänka sig att månen skymmer bort planetens ljus i en rund skugga stor som månen själv, och beroende på var denna skugga faller på jorden ser man en ockultation eller inte. Månen är betydligt mindre än jorden, och ockultationen kan vara synlig bara i norr eller bara i söder eller bara i ekvatorstrakterna. Det är också stor skillnad på synbarheten beroende på månens fas. Om månen är nästan full lyser den så starkt att man bara ser planeten i teleskop, medan idealfallet är en smal kommande månskära, där planeten även för blotta ögat ser ut att försvinna bakom månens mörka (jordskensupplysta) rand. En lyckad observation av en Jupiterockultation beskivs i Facit för den 15 juli 2012.

 

Vad som sagts här om planeter gäller i lika hög grad om stjärnor, eftersom det faktiskt bara finns en handfull som är både ljusstarka och ligger nära ekliptikan. De ljusaste är Aldebaran i Oxen, Regulus i Lejonet, Spica i Jungfrun och Antares i Skorpionen. Eftersom de i motsats till planeterna har (i stort sett...) fixa lägen blir deras ockultationer mera regelbundet förutsägbara. På grund av solens inverkan vrider sig månens banplan (lutat 5 grader mot ekliptikan) sakta runt på omkring 18,6 år, och under varje sådan cykel är det bara vissa år som en viss stjärna kan ockulteras. Aldebaran ligger en bra bit söder om ekliptikan, och det är bara under några få år av de 19 som månen kommer tillräckligt nära. Senast var det omkring 1998, och nu får vi vänta till 2015 innan Aldebaran kan ockulteras igen. Regulus ligger nästan på ekliptikan, och den ockulteras i två omgångar per 18-årsperiod. En sådan serie har just avslutats (2007-2008), och nästa följer omkring 2016-2018. Även Spica ligger nära ekliptikan, med ockultationsperioder 2005-2007 resp 2012-2013. Antares har möjliga ockultationer 2005-2010, med en ny omgång 2023-2028.

Eftersom Antares, Regulus och Spica alla ligger på ”fel” del av ekliptikan kan vi från våra latituder se den ”ideala” ockultationen (bakom den mörka randen av en nymåne) bara för Aldebaran. För en given ort är förhållandena så gynnsamma bara någon enstaka gång vart 18:e eller 19:e år, och eftersom man måste ha klart väder också blir det ännu mer exceptionellt. Den bästa Aldebaranockultation jag sett var från Lund den 21 mars 1980, men jag hade ingen kamera till hands...

Stora bilden visar Aldebaran som just kommit fram bakom den mörka månranden efter en ockultation den 26 augusti 1978.

 

Den lilla bilden visar en tät konjunktion mellan månen och Jupiter den 15 september 1990.

Senast uppdaterad
2017-11-11 13:51